När allt genast blir mer mer verkligt

Jag och mina bloggkollegor talade nyligen om att vi gärna skulle vilja ha in en omslagsdesigner bland våra gästbloggare. Det var faktiskt mitt förslag och anledningen till det var att jag just där och då gick och väntade på att förslaget skulle skicka ett förslag på omslag till mig. Det var på gång, men ännu hade det inte trillat in något och mycket av mina tankar upptogs av vad som komma skulle.

Själv är jag inte särskilt trygg i den världen, men det händer att jag känner väldigt starkt för en idé. En gång under min tid på Expressen fick jag till exempel för mig att vi skulle illustrera ett större reportage jag gjort med ett stort, svart kontokort som skulle symbolisera initiativet som kallas Svarta Massan, supportrar till AIK som skulle agera bank för klubben. Det blev riktigt bra, tack vare skickliga redigerare och det var häftigt att se min idé på papper.

För det mesta lämnade jag dock det tänket till fotografer eller redigerarna. Journalist, bliv vid ditt tangentbord, ungefär. För en kort evighet sedan fick jag frågan från förlaget om jag hade några förslag på hur mitt omslag skulle se ut. Jag funderade i några sekunder och insåg att jag faktiskt hade det. Eftersom tv-fenomenet Vänner är en oerhört avgörande fond för det som är min debutroman, såg jag framför mig den ikoniska soffan. Ni vet, den som står vid fontänen i vinjetten, men som egentligen hör hemma på Central Perk.

Förra helgen ramlade det så in ett mejl, som det ju plägar göra med jämna mellanrum. De flesta är skräp eller reklam och raderas således mer eller mindre per automatik av min hjärna med benägen hjälp av höger swipetumme. Så icke denna gång. Till att börja med för att jag såg att det var från förlaget. Och sedan för att jag såg rubrikraden. Omslag.

Jag öppnade och läste igenom den korta texten innan jag med förhöjd puls (jo, faktiskt), tryckte på bilagan. Genast blev allt så verkligt. Genast blev känslan av hur nära det är att faktiskt bli en bok av de där orden jag skrev för en annan kort evighet sedan. Jag önskar att jag kunde visa det för er här och nu, men det får anstå ytterligare ett tag. Men jag kan berätta att ”min” soffa inte fanns med. Egentligen ingenting av det jag föreställt mig och den första reaktionen blev således ett, ”vad är det här?” Men jag tillät mig att andas, läsa igenom texten ytterligare en gång och faktiskt fundera över vad det var jag såg.

Och jag insåg att det finns en anledning till att jag bör hålla mig till tangentbordet. För det här var bättre än det jag föreställt mig. Min idé var krystad och riskerade dessutom att se ut som något helt annat än det jag tänkt mig. Man måste inse att min förutfattade mening inte nödvändigtvis översätts till samma tanke i eventuella läsares skalle. Skulle de verkligen förstå min symbolik? Men det här, det känns klockrent. Det är avskalat, snyggt och ändå en tydlig anspelning på historien jag skrivit. Kort sagt, jag är mycket nöjd, och jag ser som sagt verkligen fram emot att få dela det med er, inom kort.

Är ni alltför nyfikna hänger ni på på instagram där jag heter @danielsjobergforfattare för där lär det dyka upp först.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s