Lördagsenkät: Vilken är den bästa förstameningen någonsin?

I en av de tidigaste lördagsenkäterna fick vi berätta vilken som var vår förstamening. Att inleda en bok på rätt sätt är en av nycklarna till att lyckas, sägs det. Om det stämmer finns det säkert en massa åsikter om. Oavsett vilket kan man fråga sig, vad är egentligen en bra förstamening? Och betydligt tydligare, vilken är den bästa förstameningen någonsin? När American Book Review gav sig på att svara på den frågan gick äran till Herman Melville och hans Moby Dick. Kalla mig Ismael med andra ord. Någon motivering gavs inte och det går säkert att debattera, men ingen kan förneka att det är en klassiker. Men vad med debutantbloggarna? Vilken är den bästa förstameningen någonsin enligt dessa fem? Svaret hittar du nedan och du får gärna komma med din egen bästa förstamening i kommentarfältet. Håller du med ABR, någon av oss eller har du en egen favorit? Och hur inleder du din bok, utgiven, på gång eller nyss påbörjad?

Kristin Fägerskjöld

Jag vet att första meningen anses som jätteviktig, men personligen har jag större tolerans för en boks inledning än bara just den första meningen. Hela det första stycket är viktigt för att sätta tonen. Ibland tycker jag mig se att en författare har försökt att slå knut på sig själv för att få in allt och lite till i den första meningen och då slår jag bakut. Det blir så konstlat, istället för att fångas och vilja läsare vidare blir jag irriterad. Särskilt när andra, tredje och fjärde meningen är ganska intetsägande.

Jag kan absolut inte uttala mig om det här är den bästa förstameningen som någonsin skrivits, men jag gillar den: ”För mig var mamma en lukt.” Jag gillar också fortsättningen: ”Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade.” Det är inledningen på Lars Myttings Att simma med de drunknade, en bok jag ofta återvänder till för att finna inspiration i mitt eget skrivande.

Jag tycker det lockar att läsa vidare. Användandet av preterium tyder på att mamman inte längre lever, och då undrar jag genast varför. Hur luktade hon? Är det barndomsminnen det handlar om, eftersom huvudpersonen klamrat sig fast i smalbenet (om det inte är det blir det genast många fler frågetecken)? Gillar också att hon var en fläkt av en färg, det är fint uttryckt. Man anar att mamman var väldigt älskad men inte finns kvar, och inte har funnits där på väldigt länge.

Sara Molin

Oj, klurig och rolig fråga! De inledningar som först poppar upp i huvudet är sådana där jättekända. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton…” ”Äntligen stod prästen i predikstolen…” och så vidare. En favorit av de där klassiska inledningsmeningarna är den i Främlingen av Camus: ”Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte.” Men en av de inledningar jag minns att jag har fastnat mest för, kommer från Händelser vid vatten av Kerstin Ekman: ”Ett ljud. Hon vaknade av det.” Åtminstone tror jag att det är så den börjar. Jag blev knockad av inledningen, förväntningarna sköt i höjden (jag har gillat annat av Ekman), men sedan tog jag mig faktiskt inte igenom boken. Förlåt, det är sådant som man väl inte får säga, men tyvärr!

Malin Edholm


Det här är en fråga som jag önskar jag hade ett perfekt och unikt svar … det finns så många bra förstameningar men jag glömmer säkert hälften av allt jag läst i samma stund som jag försöker få till det. Dickens A tale of two citys kanske är lite för klyschig(?) så jag väljer:

”Quiet as it’s kept, there were no marigolds in the fall of 1941” The Bluest Eye av Toni Morrison.” och ”There was no possibility of taking a walk that day.” Jane Eyre av Charlotte Brontë

Daniel Sjöberg

”Maria Szepelinka-Adamsson hade 90 sekunder kvar i livet.’2 När tonåringen Daniel började läsa I nationens intresse av Jan Guillou var de där raderna en käftsmäll. Det var första gången jag någonsin reagerat starkt på en förstamening. Kanske är det väldigt avslöjande för hur osofistikerad min smak var (och är), men oavsett var det en ögonöppnare. Barnet som läst sagor fick sig en uppfattning om hur det kunde skrivas. Dock är det inte där vi hamnar till slut. Nej, paradoxen i det hela är att vi återvänder till barndomen för att ge ett svar på frågan i den här enkäten.

Jag kan nämligen inte ge priset till Herman eller Strindberg eller Selma eller någon av dessa trots att de alla förtjänar det. Istället får det gå till den okände skaparen av den främsta klassikern av alla. En rad som jag en gång påpekade för min kompis John, när vi skrev böcker tillsammans en sommar, var för barnungar. Jag hade fel då och någon gång skulle jag vilja använda den i en bok bara för att få tillhöra skaran som har gjort det. Och då pratar jag en roman för vuxna.

Så vilken är meningen? Du har säkert redan gissat det, men bara för att säkerställa så att det inte blir några missförstånd. Den bästa förstameningen som någonsin skrivits är inte fullständig utan kan fyllas i med precis vad som helst efter de inledande orden som är det geniala: ”Det var en gång”

Hur bra den är? Jo, jag minns än idag, 33, 34 år senare, exakt hur Johns bok började. Vill ni veta? Ja, det är klart ni vill. Den började så här: ”Det var en gång en riddare som hette Lorek.”

Hanna Nordlander

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.

In medias res, framåtblick och bakåtblick i samma mening. Och så många frågor: Vadå för exekution? Dog han sedan? Och kanske framför allt: Vilken is? 
Jag är inte säker på att boken faktiskt lever upp till anslaget sedan, men vilken förstamening ändå, i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez!

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i Debut, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, lördagsenkät. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lördagsenkät: Vilken är den bästa förstameningen någonsin?

  1. Nicklas skriver:

    En förstamening jag ständigt återkommer till kommer faktiskt inte från skönlitteraturen utan är hämtad från Marcel Prousts essä Om läsning: ”Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi upplevt så fullständigt som dem vi trott oss ha lämnat utan att uppleva, dem som vi tillbringat med en favoritbok”.

    Om den verkligen är bäst? Kanske inte, men helt klart ljuvligast, och den har fastnat i medvetandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s