Språkfelsspaning

zsfuzzg

Som ni kanske minns, hade jag förra veckan för avsikt att skriva ett inlägg om de och dem. På grund av ett långt preludium om språkpoliser hann jag aldrig komma till saken, så jag tar helt enkelt tillfället i akt att fortsätta mina reflektioner den här veckan.

Var snäll eller håll tyst, skrev jag, och menade att stackars privatpersoner som antagligen gör så gott de kan och inte har bett om hjälp från tjänstvilliga språkpoliser kan få lämnas i fred. Anser jag då att språkliga fel inte spelar någon roll? Att vi ska slänga alla språkriktighetsböcker och språkvårdare överbord och acceptera allt från särskrivningar till tveksamma anglicismer och godtyckligt bruk av pronomen? Nej. Jag är trots allt svensklärare, jag livnär mig på att hjälpa människor att utveckla sitt språk, men frågan är när och hur den där rödpennan ska användas. Privatpersoner tycker jag som sagt ofta att vi kan skona, men en annan sak är det förstås med publicerad text.

Visst borde vi kunna ha högre förväntningar på tryckt text än på vad mannen på gatan säger? Sådant som kommer från författare eller journalister, och ofta även har passerat redaktörer och korrekturläsare, det borde väl tåla en närmare granskning? Ja, i de fallen tycker jag nog att språkpoliserna har rätt att tala fritt. Små korrfel kan självklart smyga sig in i de mest erfarna skribenters texter. Det är sådant som händer. Men rena språkfel, sådant som görs konsekvent och inte verkar vara resultatet av slarv?

Ja, och nu kommer jag äntligen in på det – de och dem. Här är min spaning: För några år sedan tyckte jag mig märka många språkpoliser som uttryckte en särskild avsky mot en felaktig användning av dem. ”Dem är så bra”, skrev någon på Facebook, och det gick en kollektiv rysning genom alla språkpoliser som råkade se det. Och ja, jag kan hålla med om att det kanske inte är så vackert.

Men nuförtiden ser jag allt oftare något annat som gör mig förvånad. Det är när det omvända sker, det vill säga att de används när det egentligen ska vara dem. ”De skulle jag inte vilja smaka”, till exempel. Här kan man ana att någon har fått det förkastliga rådet att ”de används ofta i början av meningar, och dem i slutet”. VEM kommer på ett så urbota uselt råd? VARFÖR upplyser man inte istället personen i fråga om den faktiska skillnaden, nämligen att de är subjekt (eller artikel), och dem är objekt?

Och ja, nu går jag igång lite här, för det är inte mina elevtexter jag pratar om. Det här har jag sett i ett flertal nyutgivna böcker (på etablerade förlag) den senaste tiden, liksom i tidningar. ”Nästa gång kan jag visa de”, ”De kommer jag aldrig att kunna köpa”, och så vidare, och så vidare. Min gissning är att man helt enkelt har snappat upp vilket hemskt ord ”dem” är, vilka rysningar det ger språkpoliserna, och så undviker man det till varje pris. Istället för att sätta sig in i grammatiken och lära sig reda ut eländet på riktigt.

Och riktigt ironiskt blir det förstås när dem-bekämparen får för sig att leka språkpolis efter att ha upptäckt en formulering som i själva verket är helt korrekt, men som han ger sig på i sin iver att utrota alla dem.

Vad säger ni? Någon som kan bekräfta min spaning?

Det här inlägget postades i Debut, Sara Molin, Språket. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Språkfelsspaning

  1. kuggekugge skriver:

    Det intressanta är att finlandssvenskar så gott som aldrig tar fel på de och dem, men jag vet inte riktigt varför? Däremot har vi ju en massa andra knasigheter i vårt språk, hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s