Gästbloggare: Lisa Christensen

Jag debuterade nyligen med romanen Spela roll och i samband med det har jag funderat över författaryrkets två sidor – den inåtvända och den utåtriktade. Själv fick jag, som under många år suttit och skrivit i hemlighet, rivstarta i direktsänd tv. 

Att skriva har alltid varit lite mytomspunnet och boken har oftast stått i centrum. Men idag ser det lite annorlunda ut. Det är mycket fokus på författaren och man ska helst känna sig bekväm med att stå i rampljuset om det skulle behövas. Men för att skriva krävs en annan kompetens – man behöver gå in i sig själv och bli lite av en bli eremit för att kunna producera. Och dessa två fallenheter står i diametral motsats till varandra. När min förläggare frågade hur jag ställde mig till intervjuer och sådant sa jag glatt att jag var på! Den där lilla petitessen om att jag hade scenskräck nämnde jag inte, tänkte bara den dagen, den sorgen. Det var ungefär ett år kvar tills boken skulle komma ut och när man har debuterat som författare måste man väl ändå ömsat skinn och slutat vara den där blyga tjejen på gymnasiet? 

Jag minns en av de första gångerna jag fick uppmärksamhet för mitt skrivande. Det var i skolan och vi skulle skriva en berättelse. Om någon historia grep tag särskilt kunde vår lärare läsa upp den anonymt. Det tog en liten stund innan jag förstod att det var min berättelse hon högläste för klassen några dagar senare. Jag satt med min hemlighet och hörde mina ord läsas upp med stor inlevelse. Det var som om hon läste ur en riktig bok och med detta utifrånperspektiv på mitt skrivande insåg jag att det var det här jag ville göra! 

Sedan dess har det gått många år och nu närmade sig alltså debuten. Och denna gång var det inte bara 25-30 elever i en klass som skulle få ta del av det jag skrivit. Inte heller kunde jag vara anonym, för på andra sidan debuten skulle inget längre vara hemligt. 

Något halvår innan boksläppet var jag i Köpenhamn och provade en klänning och sa kaxigt till min man: ”Den här klänningen ska jag ha på mig när jag är på tv och pratar om min bok!” Det är sådant man kan skämta om när man inte tror att det kan bli verklighet. Men en dryg vecka innan min roman skulle släppas fick jag veta att Nyhetsmorgon ville att jag skulle komma och prata om min debutbok och kopplingen till min egen historia med utanförskap. Jag skrek rakt ut av lycka. Jag skulle verkligen få tala om min bok i tv! Sedan kom jag på: Jag har ju scenskräck. Jag har aldrig blivit intervjuad i TV. Jag har inte bara möjligheten att vara med live i ett av Sveriges populäraste program, jag har också möjligheten att göra bort mig på nationell nivå utan redigering eller omtag. 

Även om jag drömt om att bli författare är det texten som har stått i fokus. I skrivandet karvar och putsar jag länge på meningarna. Att uttrycka sig spontant i en tv-soffa skulle vara en helt annan sak och jag funderade på att gå en våga tala inför folk-kurs, men det skulle aldrig hinnas i tid. Och KBT går väl ut på att man gradvis ska utsättas för det man är rädd för? Nej, det fick bli chockterapi i TV4s morgonsoffa, det fanns inget att göra. Det var ju det här jag hade drömt om i hela mitt liv. Att få prata om min bok! Men också att berätta om hur det är att växa upp i ett land och se annorlunda ut, känna att man inte passar in och bli ifrågasatt som svensk. Jag hade trots allt slitit med denna roman under flera år för att någon skulle läsa.

Jag minns hur svallvågor av skräck sköljde över mig innan jag fördes in i TV4s studio. Det var bara några minuter, sekunder kvar. En klocka räknade ner och så gick vi live! Men när programledarna ställde sina frågor infann sig ett förvånansvärt lugn. Snart kändes det bara kul att få prata om min roman. Kanske hade jag varit fast i gamla föreställningar om mig själv och inte längre led av scenskräck. Eller så var det helt enkelt så att passionen för skrivandet var starkare än alla rädslor. Tiden rann iväg och plötsligt var mina 8:29 minutes of fame över. 

Väl hemma slängde jag mig på soffan, lät lättnaden och lyckan skölja över mig innan jag tog av mig klänningen som jag hade köpt i Köpenhamn och hoppade i mina vanliga slitna jeans och en tröja. På några timmar hade jag gått från inåtvänd, aspirerande författare till debutant i morgonsoffan och tillbaka till det oglamorösa författarlivet igen. Och när jag ser tillbaka på den dagen tänker jag att det är just denna växelverkan som gör författaryrket så spännande! 

Här kan ni se Lisa Christensen i Nyhetsmorgon:  https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/hennes-utanförskap-blev-bok-hoppas-fler-kan-känna-igen-sig-12580688

Lisas instagram: instagram.com/lisachristensen_author

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s