Papputar

Jag lyssnar på Lundströms bokradio och Otto Gabrielsson, om hans bok Vildhavre. Det är ett brev till hans pappa, den store kulturmannen Jörn Donner, som i sin egen bok, Mammuten, kallar sonen för ett misstag, vilket blir en igångsättare, inte minst av skrivandet av den här boken. Det finns mycket jag kan känna igen mig i av det Gabrielsson berättar, även om min egen pappa inte direkt var en stor kulturpersonlighet. Men pappans frånvaro, oavsett av vilken anledning han inte är nåbar, den är densamma. 

Min pappa har aldrig uttryckt att jag varit oönskad, utan det har varit hans beteende som fått mig att känna mig bortvald. Däremot har jag letat och funnit tecken på omsorg. Jag ställer mig frågan i min bok – har han älskat mig? – och hittar vad jag tror är bevis på att han ändå kunde älska, kanske också mig. Ett slags kärlek, i tafatt handling.

Gabrielsson slutar aldrig att längta, släpper inte taget, för om han gör det, släpper taget, så kommer pappan att låta honom, och det gör ont. Själv började jag hålla pappa på avstånd, akta mig för att älska honom. Därför att hans beteende i mina ögon var ett avvisande. Att blotta sin önskan att bli älskad är att riskera att bli avvisad, en grundläggande skräck för en normal homo sapiens. Därför beundrar jag dem som vågar visa att de behöver andra, deras erkännande, deras kärlek. 

Marie Lundström spelar upp en gammal intervju med Donner och sonen lyssnar, förstår ändå, vad pappan är formad av. Det är inte bittert, man behöver inte döma. Och det har jag också kommit fram till i min egen bok. Jag dömer inte min pappa, och det hoppas jag att de som läser inte heller gör. Jag försöker förstå, försöker se det som kan ha skapat pappan som han blev. Saker i hans barndom, i hans arv, i hans motgångar. Inga ursäkter, eller fråntagande av ansvar. Men förståelse. Och när man skrivit om det jobbiga, så har man liksom “slitit ut” det, för att använda Gabrielssons uttryck. Då har man varit igenom det, då känns det inte lika starkt. Och man kan se det andra också. Det är ett slags sorgearbete. Något har stillnat.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, Stillna och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Papputar

  1. Hög igenkänning på detta, även om jag (ännu) inte skrivit om mitt på det sätt du nu gör. Men lyckades för några år sedan få tillräckligt distans till alltihop för att kunna se (i mitt fall) mamma med vuxna ögon, förstå att hon också är formad av sin uppväxt – precis som jag ju blev. Det finns en bok med den provocerande titeln Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom som mamma ofta tipsat om. Det kanske mer är hennes tips som varit provocerande, eftersom det på något sätt känns som att ”här, läs detta, så kan vi i alla fall låtsas att jag var en bra mamma” ungefär. 🙂 Jag har inte läst boken, men det är klart att det ligger något i det. Det handlar bara om vilka glasögon man ser barndomen igenom. Tack för radiotips, hittade avsnittet i min poddapp och ska lyssna under dagen!

    • hannanordlander skriver:

      Tack för att du delar med dig! En sak, som han också nämnde i intervjun, är ju att det är enklare att förhålla sig till någon som inte lever längre. Det finns inga mer besvikelser att vänta, utan man kan få plocka de bitarna som behövs för att nå någon form av acceptans. Kanske kan uppväxten bli lite lyckligare av att se det så, åtminstone. Jag hoppas att du vill skriva om dina erfarenheter, en dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s