Det är inte du, det är jag.

Minns ni avsnittet i Sex and the City, där Carrie blir dumpad av Berger medelst en gul post it-lapp? Så lågt, jag vet. Enligt mig borde hon anat oråd direkt när han kommer med nejlikor, eller åtminstone när hans manliga författarego tar stryk av hennes egna framgångar. Avsnittet når sitt klimax när Carrie läxar upp den före detta pojkvännens polare på en trendig klubb – det börjar sansat, men slutar med ett hyttande med pekfingret under det att vår hjältinna i hög, affekterad ton och med tydlig artikulation avslutar sitt anförande med:

“So my point, Billy, is this: There is a good way to break up with someone. And it doesn’t. Include. A post-it.

Att bli avvisad är något av det jobbigaste. Det är lätt att ta det personligt, att bli helt sänkt, även om du inte direkt hade planerat menyn till bröllopet (eller hade du?). Likaså kan det vara tufft att bli refuserad. 

Med Stillna blev det träff direkt, men lite svårare är det med ett annat manus som har blivit refuserat ett par gånger, dock på betydligt snyggare sätt än Jack Bergers göra-slut-lapp. För om killen faktiskt tar sig tiden (försök undvika födelsedagar, alla hjärtans dag etc.), träffas (helst utan att hans kompisar är med), förklarar (inte fel att linda in det lite istället för att säga att du bara ville ligga) och visar hyfs och respekt i största allmänhet, så är det faktiskt svårare att avfärda honom som det r-hål som han annars kommer att benämnas under kommande månaders ältande med dina vänner. 

Även om jag varken haft någon relation eller tillfällig förbindelse med de förlag jag skickat manuset till, så har de ändå visat avsevärt större aktning för mig och min person än vissa av de män jag dejtat. OK, ett förlag ghostade och jag var den jobbiga bruden och skickade in manuset igen, med en artig undran om min senaste försändelse kommit bort. Men i övrigt, så!

Och standardsvaren, jag förstår att förlagen måste ha standardsvar, men känns det inte lite ändå, som att dumpa någon på sms? Man vill liksom att någon anstränger sig lite.

Här är två exempel på jättetrevliga refuseringar:

Tack för att du skickat in ditt välskrivna manus Träden i Central Park till X Förlag.
Vi har läst ditt manus med stor behållning men på grund av den hårda konkurrensen måste vi ändå tacka nej till utgivning. Begränsade resurser gör att vi tyvärr inte kan ge någon individuell kritik.
Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Tyvärr måste vi sålla hårt i vår utgivning, och ännu hårdare med just novellsamlingar. Därför tycker vi inte att ditt manus, trots sina förtjänster – däribland en hög stilistisk nivå och starka personporträtt – passar in i vår utgivning.

Istället för att känna mig ratad och behöva kalla dem bokförlagens motsvarighet till svin alt. manschauvinist, så känner jag mig rentav upplyft. Någon har läst, har tyckt om mina noveller. Någon har noterat mitt språk och min gestaltning. Att det inte är tillräckligt kommersiellt, det kanske snarare ska ses som en komplimang? Att jag liksom inte kompromissar med min konstnärliga integritet. Typ.  

Önskar bara att snubbar kunde göra slut lika smidigt …

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s