Do you here me when I sing

Där satt vi i bilen, jag och min praktikant. Ett halvt liv skiljde oss åt och då blir det lätt att man inte vet vad man ska prata om. Alltså söker man med ljus och lykta efter ämnen att konversera om som inte har med väder och vind att göra. Så han frågade: ”Vilken är den bästa konsert du varit på?” Jag behövde inte tänka länge. ”U2, på Ullevi. 1997”, svarade jag. Han tittade på mig som om jag precis svarat på ett främmande språk. ”U2? Vilka är det?” Jag trodde givetvis att han skämtade, men efter att vi bytt meningar några gånger förstod jag att det gjorde han inte alls. Där satt denna 20-åring, totat okunnig om detta monsterband.

Där satt jag i taxin. Mitt i natten på väg mot morgonen. Arlanda bakom mig, hemmet framför mig. Planet från Österrike hade landat någon timme tidigare. Jag var färdigt med jobbet. Krönika lämnad, mixad zon avklarad. TV-sändning gjord. Sverige hade spelat 1–1 i VM-kvalet och känslan var att det nog kanske kunde gå i alla fall. Det kunde nog bli Brasilien. Jag var slutjobbad efter dagar av blågul bevakning och längtade bara hem till min fru. Få ligga nära och känna min ofödde son sparka mig i ryggen.

Där satt jag, lutade huvudet tillbaka och försökte stänga av alla tanker på arbete som ännu snurrade i skallen. Det plingade till i mobilen. Där låg den plötsligt. Skivan jag väntat på i fem år. På något sätt fanns Songs of Innocence bara där. Jag visste inte då hur det hade gått till. Jag hade ingen aning om att världens största rockband gått samman med världens rikaste företag för att skänka sitt senaste album till alla som köpt en telefon av nämnda företag. Att de precis genomfört en gigantisk, och i förlängningen totalt misslyckad, PR-kupp. Jag satte hörlurarna i öronen och lyssnade när Every Breaking Wave nådde stranden. Jag hörde den lille pojken med den stora rösten sjunga för sin mamma som han förlorade när han bara var 14 år gammal. Jag lyssnade på bandet jag älskat sedan innan jag visste något om vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag var en av de som tacksamt tog emot gåvan. Än i dag ligger den i min mobil, även om det är en annan telefon än det var då. Många var dock förbannade och Apple tvingades uppfinna ett sätt att ta bort den. Man kan fråga sig varför U2 valde att göra på det sättet? Varför de tvingade sin musik på så många människor? Svaret? Världens största rockband var rädda att drunkna i massan. Att se sin musik försvinna i det eviga surret. Jag kan tänka att de hade rätt.

Där satt vi i bilen och jag förklarade. ”U2. Det är typ världens största rockband.” Han tittade på mig och sa med misstro i sin 20-åriga röst: ”Vadå, större än Kiss?”

Den 22 september släpps min debutroman. Jag har funderat mycket på hur jag ska göra för att nå igenom surret. Jag kommer ut på ett litet förlag, men, vilket jag har konstaterat tidigare, även om jag kom ut hos en bjässe är det ändå så att det bara är giganterna som får reklamen som når bortom bokindustrin. Även hos en gigant i branschen hade jag varit en i mängden och om U2 är rädda för att drunkna i bruset, hur ska då en sådan som jag känna?

Well, jag har mina idéer. Det har jag också berättat tidigare. Några självklara, några simpla och en som sticker ut rejält. I slutändan handlar det ändå om boken jag skrivit. Jag har märkt av ett sug efter själva historien. Många är nyfikna, men det handlar ändå bara om en liten grupp i det stora hela. Ska jag synas bortom den invigda kretsen krävs det att jag skrivit något som tilltalar människor så pass att de börjar prata om det jag gjort.

1987 släppte U2 en skiva så briljant att det inte krävdes något mer än så. 1992 gjorde de om bedriften. Jag har sett bandet live tillsammans med 50 000, 60 000, och så vidare, många, många gånger. Men där satt jag i en bil med en 20-åring som inte hade en aning om vilka det var jag pratade om. Jag var förundrad, men så här i efterhand var det något fint över det. Jag fick visa en ung man något han inte hade en aning om existerade.

Den senaste tiden har jag sett en kille på Youtube flera gånger. Han kallar sig JB. Han tittar på musikvideor. Många från den tid som var min musikaliska födelse. 1980-talet. Jag har sett glädjen i hans ansikte när han upptäckt sådant som jag aldrig kan glömma bort. Bland annat U2. Det är fint.

När vi kom tillbaka till kontoret satte jag den unge praktikanten framför datorn. Jag gick in på just Youtube, tog fram ett klipp från de drygt 10 bästa konsertminuterna någonsin, höjde volymen till max och gav honom en musikaliskt religiös upplevelse. Jag avundades honom. Han fick se och höra något för första gången som jag själv hört så många gånger. Något jag aldrig kommer sluta lyssna på.

Om jag skrivit mitt Joshua Tree eller om det är mitt Songs of Experience återstår att se. Några kommer att läsa. Några kommer att tycka om det, några inte. Jag kan bara hoppas att några blir många. Att jag når igenom bruset. Jag ska sannerligen göra mitt bästa. Förresten. Är det någon som har numret till Tim Cook? Det kan vara bra att ha i framtiden, tänker jag.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s