Om humor, fast på allvar

Jag såg en intervju med två modedesigners för några år sedan. Vi är inte mycket för humor, sade de. Vi gillar ju inte det, sade de. Ansiktsuttrycken stenseriösa, kläderna djupaste svarta. Herregud, tänkte jag. Hur allvarligt kan man ta sig själv?

Idag förstår jag hur de menar. Jag är visst inte heller jättemycket för humor. Går inte på humorshower, tittar sällan på komedi, låter endast ett fåtal humorkonton på instagram passera i mitt flöde (det får vara lite finess ändå). Det är inte det att jag inte uppskattar att ha roligt, att skratta, men jag värjer mig mot att skratta åt det som någon har planerat att jag ska skratta åt. Jag känner mig manipulerad. Vilket är helt inkonsekvent, eftersom jag ger efter för stråkarna och tårarna direkt när Lassie återförenas med Elizabeth Taylor. 

I fiktionen söker jag, föredrar jag, det melankoliska. Sorg, vemod, svärta. Lana Del Rey-estetik. Helst ska det kännas ungefär som en finsk tango eller som en Puccini-opera. En smörig Elvis-låt går också bra. Den känslan. Lite PMS på det, så är det lip-garanti. I film och litteratur funkar husdjur som dör. Barn i dysfunktionella miljöer. Hustrumisshandel. Men det kan räcka med ett persongalleri, som helt enkelt inte kan prata med varandra: Missförstånd, tystnader, undertext. Det gynnar min katharsis. Och det är så jag vill skriva.

Men humor är också ett mänskligt behov. Den är förlösande, den binder oss samman, kanske på ett lite lättare, mer direkt sätt än sorg och vemod, som vi får syssla med när vi är ensamma hemma eller inne på wc, där vi får stanna tills vi ser normala ut igen. Då kan vi komma ut, utan snor och korvögon och mascara som ligger i ränder över kinderna. Undantaget barn och fulla tonåringar, de får gråta offentligt. Vi andra anses perversa om det kommer tårar när någon ser. Som om vi har kissat på oss. På bion smyger vi försiktigt upp handen för att stryka bort det våta i ansiktet, ser oss omkring för att se om någon såg, men vi ser bara andra händer i andra ansikten som gör samma sak. Min löjliga, svajiga röst när tårarna lurar alldeles där bakom. Till och med mens är ju mer ok att prata om än gråt. Gråt skämtar vi bort (oj, jag blev alldeles lipig där, haha!) medan att skoja om mens är härskarteknik och blodigt allvar.

Och allvaret har sin arena, det medger jag. Men jag ställer mig frågan varför reaktionerna på djupt mänskliga frågor som död, sorg och trauma inte får manifesteras offentligt. Ska det vara så farligt med lite bölande, lite snor och lite tårar? Varför är det liksom ingen som anordnar stand up tragedy-kvällar? För jag tror att vi kunde behöva dem.

Humorn har hjälpt även mig. När man är som lägst, längst ned i sorgen, är det nästan omöjligt att adressera frågan direkt, det är som att titta rakt in i solen. Då kan jag ta omvägen via en rolig TV-serie för att komma någon vart med mig själv överhuvudtaget. När man inte trodde att man någonsin skulle skratta mer. Men skrattet kan lyfta undan lite av det där tunga locket som ligger någonstans i bröstet. Fast sen, sen får vi inte väja för det som kommer efteråt, det som också måste ut. 

Men i verkliga livet, det utanför biomörkret och utanför wc:t, där får det roliga alltid vinna över det sorgliga. Skratt får höras (utom, ja ni vet, när det verkligen INTE får höras, men gör det ändå, det smiter liksom ut genom näsan eller öronen eller någon annan kroppsöppning). Och medan vi tränar på att gråta lite högre utanför toan, så har de andras skratt redan överröstat oss. Ingen som vill höra din ledsenhet då, nej då behöver du muntras upp, så in på wc igen och städa upp i fejset, du har mascara lite överallt ju.

Nu kanske jag låter som en tråkmåns, kanske en med stenseriöst ansikte och bara svarta kläder, eller möjligen en virrpanna (quo errat demonstrator?), men jag lovar, jag är ganska rolig faktiskt. Kanske den roligaste jag vet, eller den nästnäst roligaste eller så. Men jag hejar alltid på underdogen, och humorn, den har redan en gräddfil. Så jag kommer att fortsätta sträva efter att skriva sorgligt, melankoliskt eller vemodigt, allt efter egen sinnesstämning. Och slår ett slag för stå upp-tragedi.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s