Psycho Killer

Ni får ursäkta, kära läsare, men i dag är Debutantbloggen inte det jag har närmast hjärtat. När detta skrivs sitter jag på ön där solen har befunnit sig i en vecka samtidigt som regnet och hösten tycks ha tagit greppet om landet i övrigt (även om det ser ut att bli bättre just när dessa ord sätts på pränt), jag har tänt grillen och känner fortfarande hur mjuk magen är efter den finfina våffelbehandlingen den fick vid en sen lunch. Det är så mycket semester det någonsin blir och det fina i kråksången är att jag har mer än tio dagar kvar innan jag är halvvägs framme vid slutet.

Allt detta till trots måste givetvis jobbet ändå göras. Få vet det bättre än författare, blivande, vardande, drömmande. Orden får aldrig vila och Debutantbloggen rullar på. Låt mig därför vända mig till ett ämne jag är förtjust i, så blir det ändå lite lättare det här. Talking heads.

Tills för bara ett par år sedan kände jag endast till bandet. Uttrycket i övrigt var främmande för mig, men en redaktör jag använde mig av lärde mig att jag använder mig för mycket av just detta. Talking heads.

Fritt ur minnet skrev hon: ”Du är väldigt bra på dialoger, men du måste bryta upp lite så att det inte bara blir en massa talking heads.”

Om jag är bra på att skriva dialog får andra bedöma, men då jag älskar själva ”tekniken” och då ett proffs berömt mig för det, låter jag det stå. Men jag är alltså väl kär i det hela. Jag lät mina karaktärer prata, prata och prata. Det var alldeles för lite känslor. Bara när jag skrivit det här har jag kliat mig i pannan (en gång), kliat mig i örat (två gånger) och dragit mig i örsnibben (en gång). Nyss lyfte jag upp mobilen och precis i detta nu förlorade jag koncentrationen då en tillfällig sommargranne stannade till för att flytta på en barncykel som någon lämnat på gången.

Poängen är. Under ett samtal händer en massa saker som kan uttrycka känslor. I det här fallet att jag inte här helt koncentrerad på vad jag sysslar med (jag ber om ursäkt för det, kära läsare). Det kan vara oro, glädje, nervositet, ilska och en massa annat som bubblar under ytan samtidigt som man pratar. Sedan denna lektion har jag lärt mig att låta min karaktärer ta en klunk vatten, läppja på kaffet, riva sönder en servett eller riva av etiketten på colaflaskan, vrida på kroppen, klia sig i pannan (det här med att inte röra sig i ansiktet är förresten omöjligt) och en massa annat under samtalens gång.

Jag älskar fortfarande dialogen. Att läsa den och att skriva den. Jag tycker att det är ett bra sätt att föra historien framåt, men jag har lärt mig att tänka på alla dessa talking heads och kanske har jag även lärt någon av er att tänka på samma sak i framtiden. I sådana fall har detta inlägg i Debutantbloggen sannerligen uppfyllt sitt syfte. Nu ska jag kolla in glöden och återgå till semestern. Hoppas ni har det alldeles underbart var ni än befinner er.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s