Och plötsligt ryckte han lite villrådigt på axlarna

zsfuzzg

Det händer fortfarande ibland att elever förvånat utbrister: ”Vadå, FÅR man börja en mening med och?”. Och jag tänker lika förvånat, finns det fortfarande de som lär ut att det skulle vara förbjudet? Samma sak som att börja en mening med men, att dem hör hemma i slutet av meningar eller att man aldrig får använda slang – det beror ju liksom på. Visst, dem-formen kanske vanligen förekommer i slutet av meningar, men det är ju ingen regel att luta sig mot. Dem är objekt och de är subjekt, det är vad man behöver ha koll på. Och det finns en massa tillfällen då det går alldeles utmärkt att inleda en mening med och.

Jag hörde en gång en person förfasa sig över Jonas Hassen Khemiris sätt att skriva. Det gjorde mig minst sagt häpen, eftersom han så vitt jag kan bedöma är ett språkligt och stilistiskt geni. Vad var det då som den här personen ogillade med hans språk? Jo, han använder sig ju av ofullständiga meningar! Hrm… förstår ni vart jag vill komma här..?

Under redigeringen är det lätt att dra sig till minnes allsköns råd och tips som man har snubblat över genom åren. En vanlig uppfattning är att småord ska strykas, och sådant som tenderar att försvaga gestaltningen. Ju, lite och plötsligt är exempel på ord som det verkar hållas utkik efter. Och visst (ha, nu gjorde jag det igen), i många fall kan jag hålla med om att det blir bättre om dessa ord stryks – men det betyder inte att de aldrig ska användas. Tycker jag.

En del går igenom sina texter och grämer sig över att de har låtit sina karaktärer skaka på huvudet, nicka, rycka på axlarna och harkla sig. Bort, bort, bort. Men (sic!) här får jag samma känsla som när elever försöker undvika att börja med och. Huruvida det passar eller inte beror ju på hur texten i övrigt ser ut. Har du en karaktär som inte kan yttra sig utan att rycka på axlarna? Ja, då ska du kanske se över det om du inte vill framställa hen som en särdeles ängslig eller otydlig typ (med spasmer). Å andra sidan, rycker vi inte alla på axlarna ibland? Skakar på huvudet och nickar? Jag skulle snarare säga att det är en ganska vanlig form av kroppsspråk, och ger man sig ut på jakt efter ett mer unikt sätt att uttrycka det på riskerar det att låta tillgjort, tror jag. Ungefär som när mina elever ersätter ord med synonymer som de inte riktigt förstår. Måste karaktärerna uttrycka sig med kroppsspråk då? Det måste de kanske inte, men kom ihåg Daniels Psycho Killer-skrivtips. En dialog kan behöva livas upp med annat än enbart repliker.

Stephen King, som är både extremt framgångsrik som författare och något slags skrivråds-guru, har sagt att ”the road to hell is paved with adverbs”. Han menar att man ska undvika att försöka förstärka, eller förtydliga, sin text med adverb. Behövs adverb är texten inte tillräckligt precis eller tydlig från början. Han har onekligen en stor poäng, åtminstone är det inget jag tänker neka till. Men (börjar jag verka obstinat nu?) det är inte Svea Rikes Lag vi snackar om här. Det är upp till varje skrivande person (och så småningom, kanske förläggare och redaktör) att sålla bland alla välmenta råd och tips och bedöma vad som är bäst för ens egen text. Jag bröt till exempel mot Kings råd redan i den här textens första mening, och det har jag inga planer på att redigera bort.

Det här inlägget postades i Redigering, Skrivregler, skrivtips. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s