Att hitta poesi i pratet

På resande fot kan man få höra en hel del, särskilt om man reser ensam, som jag brukar göra. Jag ägnar mig, helt ärligt, åt att tjuvlyssna. Man kan få höra det mest fantastiska om man ligger och solar på en terrass i San Agustín ett par meter ifrån två norrländska farbröder. De kanske inte säger så mycket, men de grymtar ett och annat. Och hur det pyser när de öppnar dagens första ölburk. 

Eller ett barn på sätet bakom i bussen: Mamma, när jag dör, vad ska vi ha på min gravsten då? Och mamman som hyssjar och inte alls vill diskutera ämnet, åtminstone inte på bussen, där folk som jag kan höra.

Eller ett äldre sällskap på en campingrestaurang, som äter hela måltiden nästan utan att prata. Någon säger att de skulle kunna göra det ena eller andra imorgon. Om det inte regnar för mycket. Om det inte regnar för mycket! Det svenska kynnet (och klimatet) sammanfattat i dessa få ord. Magnifikt.

Jag mötte Marit Kapla på Borås Tidnings debutantprisgala. Vi delade spegel backstage, jag lade på mer rouge (det ska alltid vara mer rouge) och sade hur mycket jag tyckte om hennes dikter. Eller dikter, kom jag på, jag vet inte vad du vill kalla det, men det känns som dikter, sade jag. Jag minns inte hennes svar exakt, men när hon ett par timmar senare stod i drivor av guldkonfetti på scenen och läste upp alla namnen på dem som bidragit till hennes debutantprisvinnande verk, så förstod jag att hon inte kunde göra på annat sätt. Alla bidrog, inte bara med information, utan med ett perspektiv, ett språk, vari Kapla hittade poesin. “Lyriska vittnesmål” står det om verket på Teg Publishings hemsida – en träffande beskrivning. 


Det finns så många lyriska vittnesmål därute. Jag intervjuar också människor, hittar poesin i det de säger och det känns som dikter. Och jag tjuvlyssnar. Det finns berättelser att vaska fram i pratet. Ibland är det en hel berättelse, en som måste få existera i sin egen rätt, ibland kan man använda utsagor och detaljer från olika håll och foga in dem i samma historia, ungefär som när man drar streck mellan siffror på pysselsidorna, och så framstår en delfin eller kanske en papegoja. Om man bara spetsar öronen. Om man kan hitta rätt sammanhang för det man hör. Något som låter vardagligt, och är vardagligt, men som när man hör det kan vara utgångspunkten för en dikt, eller kanske slutet på en novell: Om det inte regnar för mycket.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, poesi och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s