Kan man redigera sig till vansinne?

Alldeles nyss gick ett mejl i väg. Ett mejl till förlaget. I det över 150 anteckningar med rena fel och förslag till ändringar i det manus som om en och en halv månad ska bli min debutroman. Så här sent in i processen trodde jag inte att jag skulle hamna i en sådan situation, men jag bad själv om att få göra just detta. På förlaget finns ett proffs vars jobb det är att läsa manus i jakt på orenheter, felaktigheter och logiska falluckor, men jag kände ändå att jag ville jaga själv först. Själv och själv förresten. Min käre far har också läst och han har haft betydligt fler synpunkter än jag själv.

Han är inte särskilt förlåtande när det gäller saker som han hakar upp sig på. En del av hans synpunkter håller jag inte med om och då går vi bara vidare, men jag måste erkänna att han verkligen satt strålkastarljuset på några oerhört viktiga saker. Som min förkärlek för vissa ord till exempel, som förekommer i en sådan utsträckning att det så här i efterhand känns rent pinsamt att jag släppte i väg texten.

Men så inser jag att det är så vi fungerar, vi människor. Vi har vissa uttryck för oss helt enkelt och dessa kan lätt hamna på papper. Särskilt när dessa papper innehåller sådär en 85000 ord i övrigt.

Men nu har jag skickat i väg manuset och jag känner mig färdig. Det är andra gången på relativt kort tid som jag går igenom texten och jag tror att jag skulle kunna fortsätta i evigheters evighet med redigering. Jaga de minsta av saker och aldrig komma i i mål. Redigera mig själv till vansinne helt enkelt.

Så ska det dock inte bli. Nu är jag klar. Jag har skickat i väg texten en sista gång och lämnar den i redaktörens betydligt mer kapabla händer. Okej. Farsan har några sidor kvar att läsa och det är inte omöjligt att han ringer mig med ytterligare synpunkter och om jag håller med lär det trilla in ytterligare något mejl till förlaget. Men snart är det helt klart.

Jag är på väg att släppa taget om den här berättelsen som jag levt med så länge, i snart tre år. Det i sig är en svindlande tanke eftersom den nu ska läsas och uppfattas av helt andra människor som i sin tur ska dela med sig av vad de tycker och tänker om texten. En text jag och farsan alltså hittat så mycket fel med alldeles nyss. Vad var det nu jag skrev om vansinne? Jo, nog står det för dörren alltid, men det är en historia för en annan gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s