Debut – men vad sedan?

Jag befinner mig just nu i ett slags limbo. Ett prokrastineringslimbo, om ni så vill. Jag har i dag, när detta publiceras, en månad och en dag kvar till dess att min debutroman släpps. Samtidigt har jag ett manus till en deckare som väntar på att jag ska göra de där förändringarna som behövs för att det ska gå från i stort sett klart till faktiskt klart. Det kan möjligen tyckas som om jag ligger rätt långt fram i mina förberedelser, jag skulle tro att ändringarna kräver ett par veckors arbete, inte mer. Så känns det dock inte. Dels för att jag har svårt att verkligen ta tag i det som ska göras eftersom så mycket handlar om att vänta.

När jag till slut släppte manuset till förlaget med de sista 150 korrekturanmärkningarna, (phu) kände jag att jag var färdig för ett tag. Att jag förtjänat rätten att använda kvällstimmarna till att ligga framför tv:n och låta någon annan berätta historier för mig. Samtidigt vet jag att om jag vill göra något mer än att ”bara” släppa en bok krävs det att jag får fart på författandet igen.

Många av de debutanter jag träffat under de senaste åren, eller sådana jag bara har digital kontakt med, visste långt innan deras första roman släpptes att det där bara var början. De skulle få ge ut nästa bok också. Åh, den måste givetvis skrivas och ingenting är givet till hundra procent, men där fanns en klar och tydlig väg att vandra åtminstone. Själv vet jag ingenting bortom den 22 september. Jag börjar på sätt och vis om snart. Jag är inte en debutant längre på jakt efter det första kontraktet, men jag är på jakt.

När deckaren skickades ut till testläsare förra(!) sommaren var responsen överväldigande positiv och jag tror på mina karaktärer och på storyn, men det har jag gjort förr. Vad om förlagen bara ”tack, men nej tack”? Då står jag där med en debut och ingenting mer. Jag har en klar idé till nästa deckare med samma karaktärer och till och med ett tydligt embryo till en tredje bok, men jag kan inte skriva tvåan om inte ettan antas.

Det är när jag tänker på sådant som jag känner att jag är så långt ifrån en ”riktig” författare man kan komma.

Om Nästan Friends mottas väl, om många köper boken och om många tycker om den, blir resan givetvis betydligt enklare. Det är så det fungerar, men det är sannerligen ingenting man kan lita på och, som jag har varit inne på tidigare, det är ju inte så att min bok kommer finnas i varenda bokhandel runt om i landet. Nej, jag måste locka in läsarna. Därför går min idéhjärna på högvarv konstant. Jo, jag må ägna mig åt prokrastinering när det kommer till själva skrivandet, men i skallen pågår det ett evigt arbete. Nu måste jag bara få fingrarna att dansa till mina textmelodier också. För jag vill verkligen inte bli debutanten som försvann ut i ingenstans.

Så nu lovar jag mig själv. Innan jag debuterar ska min deckare vara klar. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s