”Som sagt uppmanar jag dig att hitta ett skrivarsammanhang där du kan få mera hjälp med att föra din berättelse framåt. Om du gör det och vill skriva mera kan du återkomma med ett manuskript en dag.”
Utdrag ur en gammal refusering som jag hittade när jag rensade mejlen för ett tag sedan. Då, när jag fick den, kunde jag inte ta till mig innebörden. Nu förstår jag bättre. Jag vet hur viktigt det är med skrivverktyg, feedback, någon som hejar och hurrar när tvivlet river i bröstet.
Jag har alltid delat med mig av mina texter, men bara till de allra närmaste. Farmor. Min bästa vän. Inte fler, för då ökade risken att bli utskrattad, att få drömmen krossad. För det är när din text hamnar i utomståendes händer som du blir hudlös. Naken. Utlämnad.
Vårvintern 2019 anmälde jag mig (efter mycket velande) till en skrivarkurs på distans. Främmande personer skulle peta runt bland mina ord. Minns fortfarande hur det var att ladda upp den allra första texten, magen som knöt sig till en skrumpen disktrasa. Men jag gjorde det, och responsen var enorm. Utvecklande och upplyftande. Berusande. En underbar skrivbubbla.
Jag blev beroende av den där bubblan. Anmälde mig till fler kurser, hoppade in i olika Facebookgrupper, deltog i författarkaféer, ordnade egna skrivträffar. Startade till och med ett offentligt skrivkonto på Instagram (att jag vågade outa mina författardrömmar, blir nästan knäsvag när jag tänker på det).
Det största som hände, utöver att jag fann en fantastisk värld av skrivande vänner, var att en före detta kurskompis pushade mig att delta i en skrivtävling. Och en dag fick jag ett meddelande via Facebook. Mitt bidrag Hemligviken var antaget för publicering i antologin Sommarmystik. Några månader senare kom nästa nyhet. Ytterligare en novell, Stenhjärtat, skulle få vara med i Det var inte jag!
Tänk om jag fegat ur, om jag tackat nej till den där kursplatsen. Då hade det kanske inte blivit några böcker. Jag hade aldrig träffat mina kurskompisar, aldrig lärt mig jobba genom skrivkrampen, aldrig haft modet att delta i några tävlingar. Men jag lämnade tryggheten, kröp ur alla skyddande hudlager.
Och vågar jag, så vågar du!
Avslutningsvis några praktiska tips till dig som söker en skrivgemenskap:
1. Anmäl dig till en skrivarkurs (fysisk och/eller distans).
2. Hitta en skrivargrupp (fysisk och/eller distans).
3. Hittar du ingen? Skapa en egen skrivargrupp. Efterlys deltagare via sociala medier, din arbetsplats, din skola, biblioteket etc.
4. Gå med i olika Facebookgrupper (sök på ”författare” och du får många träffar. För en snävare sökning, utöka sökorden, exempelvis ”författare HBTQ”).
5. Hitta likasinnade på Instagram (sök på #författare, #författarliv, #aspirerandeförfattare, #författardrömmar, #skrivdrömmar, #skrivardrömmar, #aspiringauthor etc.).
6. Skrivövningar och -pepp finns under hashtaggar som #writingprompts, #skrivprompts och #skrivstreak.
7. Kolla in olika AuthorTubers och botanisera bland deras kommentarfält på YouTube.
8. Delta i NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Ordnas i november, men det händer saker även andra tider på året (jag deltog ex. i Camp NaNoWriMo nu i juli). Finns både hemsida och olika grupper, och du kan söka på #NaNoWriMo för mer inspiration.
9. Skapa ett konto på Wattpad, en plattform där du kan ladda upp dina berättelser. Hitta andra skrivande personer, nätverka. Observera att förlag, och skrivtävlingar, ofta vill ha opublicerade texter.
10. Har du ingen lust att dela dina texter med en massa främlingar? Det är okej, vi är alla olika. Om du vill, välj någon du litar på, låt den personen läsa (bara för att få en uppfattning hur det känns att ge bort sitt hjärtebarn).
Hoppas du hittade något matnyttigt bland tipsen och att du känner dig inspirerad. Ha det så gott, vi ses i bubblan!
———
https://www.sabinemickelsson.com/omsabine.html
Instagram: @authorsabinem
Debutantbloggen 