Att skriva är att vilja?

Vilka böcker har förändrat mig? Jag vet inte direkt om enstaka verk har fått mig att se verkligheten annorlunda, men böckerna har ledsagat mig, ställt frågor om etik, om religion, om annorlundaskap, om medmänsklighet. Om vad som händer när man tränger in en människa i ett hörn eller drar undan mattan för henne. Om författaren har haft detta för avsikt, om hen i Brandesk anda satt problemen under debatt i litterär form, kan jag knappast avgöra. Även om det var en av huvudströmningarna under det 19:e århundradets litteratur, så är det säkerligen många författare som inte har en uttalad agenda att försöka förändra världen med sina böcker.

I Babel häromveckan, diskuterade Johannes Anuyru just denna medvetenhet och vad han menar att den gör med litteraturen. Han säger:

“Om jag tänker att mina böcker ska påverka människor, så skulle litteraturen förlora en kraft. En kraft man bara kan utöva så länge man inte förstår att man utövar den.” Den kraften, menar han, är motsatsen till arbetarrörelsens kraft, som väl får räknas in bland realismens efterföljare och vad Brandes menar med att sätta problem under debatt i litteraturen. 

Min författarcrush på Anyuru till trots, så vet jag inte om jag är beredd att hålla med om att litteraturen förlorar ett slags magi om man skriver utifrån en vilja att förändra. Resonemanget känns besläktat med bilden av det inspirerade författargeniet, som med någon gudomlig kontakt skapar sina verk. Kanske är det också besläktat med föraktet för skrivarskolor. Jag vet att det inte var det han sade, men det var vad det fick mig att tänka på.

Men det måste inte heller vara sant att exempelvis en arbetarförfattare medvetet sätter sig och tänker: Hm, nu ska jag skriva något om klasskampen eller om storstrejken. Den som brinner för en viss fråga gör det av en anledning. Hen rör sig i en värld där dessa ämnen är ständigt aktuella. Det är vad hen tänker på, vad hen agerar i, och då tar den verkligheten sig in i litteraturen. Lite som med mig, kanske. Det jag har runt mig hamnar i mina dikter, i mina noveller. Mitt syfte med Stillna var aldrig upplysning, men resultatet kan ha blivit det för vissa ändå, för dem som inte levt i den verkligheten som jag gjort, dem som tack och lov inte har haft en aning. Mitt syfte var att återskapa en känsla, den känslan som jag hade i magen av att alla lugn är förrädiska.

Politisk agenda eller ej, jag tror inte att det måste märkas på resultatet. Men processen skiljer sig åt. 

Och när jag tänker efter, så har jag faktiskt en bok som har styrt inriktningen på mitt liv: I Svenska Språket, en lärobok i svenska för gymnasiet, lade jag fascinerat märke till uppställningen av fornsvenskans kasus, vilket föranledde mig att så småningom inleda studier i nordiska språk, vilket i sin tur sedermera ledde mig in på lärarbanan. Men det tror jag inte att författarna hade för avsikt att initiera.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, Stillna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s