Vad ska de tro om mig egentligen?

Genom alla år har jag bara lagt ifrån mig en enda bok och aldrig återvänt till den. Det är den enda bok jag helt enkelt inte klarade av att läsa färdigt. Inte för att den var dåligt skriven eller ointressant eller tråkig eller någonting sådant, utan för att min hjärna och hjärta helt enkelt inte kunde hantera bilderna dess författare målade upp med sina ord. Det händer att jag funderar på vad Bret Easton Ellis nära och kära tänkte när de fick läsa hans manus till det som blev American Psycho. Jag vet ju inte, men jag vill ändå gärna tro att vi alla har någon eller några som vi först vänder oss till när vi skrivit klart, oavsett om vi har förlagskontrakt eller ej. Den där evige försteläsaren. Vad sa hen egentligen?

Min fru läser alltid mina böcker först. Faktum är att hon brukar få ett kapitel serverat sig varje kväll. På så sätt ser jag till att sätta lite press på mig själv att leverera och dessutom får hon en lagom dos av ett verk som är under utveckling. Vid det här laget har hon lärt känna mig tillräckligt för att veta hur jag skriver och jag tror att hon förstår mig. Men andra? Min käre far gick nyligen igenom manuset till Nästan Friends och det finns scener i den boken som är obehagliga. Inte American Psycho-obehagliga (det är inte ens samma sport), men ändå så där att man säkerligen känner något. Till och med min redaktör reagerade över en specifik händelse och frågade om den behövde beskrivas på det sätt den beskrivs. Det behövde den.

Det behöver den. För det är fantasi och påhitt och många gånger är verkligheten betydligt värre än vad jag någonsin skulle kunna fantisera ihop, men det är klart att jag tänker på vad folk i sin tur kommer att tänka om mig när de läser. Författarens sinne kan sannerligen vara mörkt ibland och till synes helt vanliga människor skriver och hittar på saker som skulle få oss inspärrade i ett Minority Report-samhälle.

Det är lite som när man ser någon skådespelare berätta om en scen där hen utsatts själv eller utsatt någon för något och så funderar de på vad deras mormor eller farfar ska tänka och tycka.

Givetvis finns det något av mig i de berättelser jag skriver. Men jag är inte Joakim (ni kommer lära känna honom) eller någon annan av karaktärerna i Nästan Friends, men jag vet att det finns de som känner mig som kommer tro det eller tycka sig kunna se saker som är jag. Ungefär som jag kan se och känna saker när jag läser böcker skrivna av människor jag känner.

Bret Easton Ellis fick mycket kritik i samband med att American Psycho släpptes och egentligen var det väl först efter att boken blev till film som den fick den uppskattning den har än i dag. En modern kultklassiker, om det nu finns något sådant. Jag har sett filmen och den är inte i närheten av att vara lika jobbig som boken var. Jag har som sagt var aldrig återvänt till den och jag tror inte att jag kommer göra det. Än i dag mår jag lite illa när jag tänker på en scen med en råtta (ni som vet, ni vet). Min bok är något helt annat (jag lovar), men en och annan som känner mig kommer nog att undra över en eller ett par saker. Och det är väl så det ska vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s