Den Stora Författardrömmen

Foto: Kajsa Göransson

Någon kanske minns att jag förra veckan hade tänkt skriva ett reflekterande inlägg om Den Stora Författardrömmen, men på grund av tidsbrist slängde in ett skrivtips istället. Well, ny vecka, nytt inlägg, här kommer reflektionerna.

Det fanns en tid då jag längtade bort från lärarjobbet. Vissa stunder under den perioden kunde jag svepas med av den – Den Stora Författardrömmen. Ni vet. Bilden av hur man går in till chefen och säger upp sig, säger att nu har jag fått nog av det här slitgörat som ingen tackar mig för, och så tillbringar man istället sina dagar i frid och fröjd hemma vid köksbordet, där man låter sina sällsamma verk sakta växa fram medan allt man hör är kaffebryggarens lugnande puttrande. Inget nio till fem, inga själsdödande APT:n, ingen som lägger sig i. Bara tangentbordet och det egna, inre geniet i fullständig harmoni.

Visst, jag raljerar lite, för det här är ju ärligt talat en ganska naiv dröm – av flera skäl. Inte desto mindre är jag nog inte ensam om att någon gång ha tänkt tanken. Men saken är den att nu när jag har tagit mig igenom det där nålsögat och fått förlagskontrakt, finns den där drömmen inte kvar. Åtminstone inte i samma skepnad. Är det för att jag har fått en mer realistisk bild av hur förlagsvärlden, och möjligheten att leva på skrivandet, ser ut? Nja, jag vet inte. Egentligen visste jag nog redan innan hur små chanserna var och hur få som kan leva på sitt författarskap, men det hindrade mig inte från att ändå flyga uppe i det blå ibland.

Nej, det som har hänt är detta:

  • Jag tar skrivandet på allvar, och
  • Jag har gått ner i tid och jobbar bara halvtid som lärare.

Innan jag blev utgiven var skrivandet ”bara” en hobby – men problemet var att jag inte ens förhöll mig till det som en sådan. En hobby brukar det väl vara legitimt att lägga tid på? Och då pratar jag inte bara om den där tiden man kan sno åt sig när alla andra sover och alla måsten är avklarade. Jag vet många som åker iväg från familjen för att köra ett träningspass. Det gjorde inte jag för att skriva. Precis som många andra skrev jag de små överblivna kvartar jag kom åt, utan att det inkräktade på något annat. Nu när jag har två dagar i veckan åt skrivandet, är jag mycket mer tillfreds med tillvaron.

Men hur går det med slitgörat då? Ja, jag har aldrig gillat mitt jobb så mycket som nu, och egentligen är det förstås helt uppåt väggarna att man ska behöva gå ner så mycket i tid för att känna att man hinner med att göra ett bra jobb (det säger en hel del om lärares arbetsvillkor). (Vissa skulle också påpeka att jag har satt mig i den omtalade kvinnofällan, men den frågan lämnar jag därhän just idag). Nu har jag absolut ingen längtan bort från lärarjobbet, tvärtom. Jag behöver det. Det är där jag får inspiration, möten och stimulans. Det är också där jag känner att jag gör något viktigt (nåja, åtminstone en annan typ av viktigt).

Så, vad vill jag ha sagt? Jag sökte en dröm och fann en annan? Något åt det hållet. Kanske är det inte nio-till-fem-brödjobbet som är av ondo och skrivandet som är ett magiskt Eldorado. Felet med mitt jobb var inte jobbet i sig, utan att det slukade all min tid och energi och inte lämnade något över åt skrivandet. Det jag behövde var balans. Balans och en hobby som tas på allvar och får tid avsatt i kalendern.

Det här inlägget postades i Debut, Författarliv, Sara Molin. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s