Från Gustav Vasa till talspråk i skrift (via Päppel-boken)

Flera vittnesmål har under senare veckor framkommit om att många unga som kommer in på universitetet har svårt att ta sig ut på andra sidan p.g.a. ett bristande språk. De kan inte skilja på de och dem, inte bygga meningar korrekt, inte stava, använder ett informellt chattspråk med ovedertagna förkortningar o.s.v. 

Man letar förklaringar, skyller på datorerna, rättstavningsprogrammen, lärarutbildningen eller lättja. Om lärarprogrammen bara hade lite högre intagningspoäng. Om kidzen skrev lite mer för hand. Om de kunde släppa colan och spelkonsolen och läsa en bok någon gång.

En aspekt som jag tycker har blivit lite bortglömd är den historiska aspekten, att språk alltid förändras. Svenskan har inte alltid sett ut så här. Tänk vad irriterade våra förfäder måste ha blivit när folk (unga?) började skriva ni istället för I. När man började ta bort h framför v i t.ex. hvad. När man började använda dativformen istället för ackusativformen (honom istället för hann). De bara liksom: Gah! De kunna ju icke skrifva!

Med Gustav Vasas Bibel, som var “All then Hälgha scrifft, på Swensko”, kanske man kände sig lite modern när man nu hade boken på folkspråket, men sanningen är att skriften från 1541 var mer konservativ i formläran än vad översättningen av Nya Testamentet från 1526 var. Någon kände visst för att sätta ned foten. Och TT höll fast vid de plurala verbformerna ända till 1945, där övriga Sverige släppte taget om former som äro och gingo redan ett par decennier tidigare. Nu är det vår tur: Ska vi släppa taget om skillnaden mellan de och dem? Ignorera satsradning? Vi bara liksom: OMG! Hur svårt kan de va!?

Skillnaden mellan förändringar i t.ex. fornsvenskan och i nusvenskan (den kallas så sedan 1879) är att det går fortare nu. Skriftpråket har demokratiserats; alla har tillgång till det, alla kan uttrycka sig i offentliga sammanhang, alla har tillgång till utbildning. Framförallt är våra unga faktiskt väldigt skriftspråkliga av sig, låt vara att det kanske inte främst är några formella genrer de rör sig inom, utan snarare ett slags talspråk, fast i skrift. Och det följer med in i skoltexterna. 

Språk förändras där det uppstår skillnader i vad man anser är normen. Under en tid förekommer båda alternativen parallellt, tills det ena, sannolikt det yngre, sättet att uttrycka sig, tar över och ersätter den gamla normen. Den där tiden där båda uttrycken förekommer samtidigt, det är den som har förkortats. Den är till och med så kort att en svensklärare under sina femton yrkesverksamma år ser det hända; upplösningen mellan de och dem är nära nu. Om de ändå kunde safea och välja dom, som åtminstone grammatiskt fungerar som både subjekts- och objektsform. Men nej, det står dem där det ska vara de, de där det ska vara dem och ibland de där det ska vara det

Och i takt med att de “okvalificerade” arbetena blir färre, jagar fler unga höga betyg med vilka de kan ta sig in på en universitetsutbildning för att försöka hamna i ett yrke som kan kännas givande och meningsfullt. Eller lukrativt. Men in på högskolan måste de, och det är då vi får de här uppgivna reaktionerna på de ungas otillräckliga språk. 

Jag tycker inte att vi ska sluta markera skillnaden mellan informellt och formellt språkbruk. Jag tycker inte heller att vi ska sluta kräva en begriplig syntax. Men kanske kanske kan vi åtminstone överväga, att språket som vi känner det, inte ser ut som det gjorde när vi lärde oss dess regler i mellanstadiets Päppel-bok. Jag kämpar med det. Samtidigt som jag kämpar med att lära ut skillnaden mellan nominativ och ackusativ, bisatsordföljd och adjektivkongruens.

Det här inlägget postades i grammatik, Hanna Nordlander. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Från Gustav Vasa till talspråk i skrift (via Päppel-boken)

  1. Birgitta Gunnarson skriver:

    En språkpolis till här.🙋‍♀️ Förändringar sker förvisso hela tiden. Men att det ska vara så omöjligt att lära sig skillnaden på ”de” och ”dem” har jag svårt att förstå. Tror inte många tar fel på ”they” och ”them” i engelskan…?🤔

  2. Annelie | en bokstav i taget skriver:

    Jag kämpar också. Min inre språkpolis kämpar med viljan att låta saker utvecklas. Det är tufft! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s