Drömmen om författarlivet

Jag förde länge en hopplös kamp för möjligheten att få jobba hemifrån i mycket större utsträckning än vad som redan var tillåtet. Så kom en pandemi och förändrade förutsättningarna fullständigt. Det visade sig att jag hade rätt. Jag inte bara klarar av jobbet, jag gör det bättre. Jag mår bättre. Är mindre stressad, blir klar snabbare och, skulle jag nog påstå, skriver bättre. Det sistnämnda är givetvis en väldigt subjektiv uppfattning, men ska jag tolka reaktionerna från våra läsare stämmer det också. Alla andra exempel är dock objektiv sanning. Jag fortsätter således på inslaget spår. Inte bara på grund av att pandemin fortfarande i allra högsta grad är verklighet utan också för att det alltså fungerar så bra.

Det i sig är inget konstigt. I mitt yrke som journalist är jag oerhört van vid att arbeta hemifrån. Både som anställd och som frilansare har jag gjort det många år av mitt liv. Dessutom har jag inte sällan befunnit mig på det så kallade ”fältet” varifrån jag också levererat text. Jag har suttit på sunkiga restauranger, i stadionkatakomber, i taxibilar och på trottoarer och slängt ur mig ord, men nu när jag är pappa och ska lämna och hämta och allt annat är det oerhört skönt att inte behöva lägga tid på resor.

Jag har dock förstått att detta inte är för alla. Vissa trivs bäst i stora sammanhang, andra behöver det för att annars brister disciplinen och är det något jag hoppas att arbetsgivare tar med sig från det här så är det en större flexibilitet när det gäller hur arbetet ska skötas i framtiden. Det finns människor som givetvis aldrig kan jobba hemifrån, men många yrken kan i dag skötas på distans och om så är möjligt och önskas borde synen på att man ska sitta vid sitt skrivbord 8-17 ses som förlegad vid det här laget.

Så vad har det här med författande att göra, undrar kanske vän av ordning? Ja, det kan man fråga sig. Jo, det är väl det ultimata ”jobba hemma själv”-jobbet. Det är väl så vi alla ser på författaren. Sittandes där i sin kammare med endast datorn och orden i huvudet som sällskap. Det är väl också dit vi strävar. Eller förväntas sträva. Min bloggkollega Sara skrev ett fint inlägg häromdagen om hur hon drömt sig dit, men nu insett att drömmen var en annan och att hon i stället hittat rätt genom att halvera sin tid som ”vanlig” arbetare.

Själv skulle jag inte kunna tänka mig något trevligare än att ägna mig åt bokskrivandet på heltid. Inte för att jag längtar bort från något. Jag trivs med mitt jobb och med mina kollegor som alla är supermänniskor, utan för att jag längtar till någonting. Till någon slags total kontroll. För jag trivs med den sortens disciplin. Jag tror helt enkelt att jag på det sättet är som skapt för den där kammaren.

Och det är väl där vi hamnar till slut. Att alla borde få chansen att göra som de vill. Nu är inte livet så rättvist. Snarare tvärtom, men att lyckan kan se olika ut för olika människor kan vi alla vara överens om och just nu är jag bara lycklig över att min bok snart kommer ut. För så är det. Nästa inlägg blir nämligen mitt sista innan jag kan kalla mig författardebutant.

Om Daniel Sjöberg

Debuterar med romanen Nästan Friends 2020
Det här inlägget postades i #NästanFriends, Daniel Sjöberg, DanielSjöberg, Debut, debutant, debutantåret, debutantbloggen, Debutantbloggen 2020, Nästan Friends. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s