När karaktärerna får liv

Foto: Kajsa Göransson

Ibland berättar skrivande människor om hur deras karaktärer börjar leva sina egna liv. Plötsligt är det inte författaren som styr vad som händer, utan karaktärerna har blivit så levande att de tar berättelsen i egna händer och för den i riktningar som författaren inte haft en tanke på. Jag har tidigare varit lite skeptisk när jag hört sådana historier. Visst, ny inspiration föds väl ju mer tid man lägger på manuset, men det är väl ändå från författaren själv som texten kommer? Någon beskrev det till och med som att hen inte hade någon makt över manuset alls, utan såg sig bara som den som knackade ner orden som behövde berättas, ord i en redan färdig berättelse som liksom bara … kom. För mig låter det som om man ser sig själv som en förmedlare av en helig skrift, och det är inte så jag ser på mina berättelser. Det är mina berättelser, och jag är högst delaktig i att skapa dem.

Men (som ni kanske har förstått vid det här laget gillar jag att inleda meningar med men), jag har ändå börjat förstå vad de där personerna menar. Litegrann. Inte om den-heliga-skrift-tillblivelsen, men det här med att karaktärerna börjar leva egna liv. Ju mer jag lär känna mina karaktärer, desto större utrymme får de att påverka berättelsen. Karaktärerna agerar, reagerar och kommunicerar, och hur de gör det blir ibland tydligt först när jag skriver det. Ibland upptäcker jag att de inte beter sig precis i linje med det jag har planerat, och ofta är det i de stunderna som skrivandet är absolut roligast.

Jag har nyligen börjat skriva på mitt tredje manus, efter en ganska lång period av tänkande, idéutvecklande och antecknande. Det är nu när jag är igång och skriver som karaktärerna börjar få liv. Visst har jag en bild av dem redan innan (även om jag inte hör till de författare som skriver långa listor med karaktärernas utseende, bakgrund och karaktärsdrag), men det är faktiskt först under själva skrivandet som jag lär känna dem på riktigt. Eller, i vissa fall, under redigeringen.

Karaktärerna är det jag tycker är allra roligast med skrivandet. Jag är ingen val-fantast (som i den dramaturgiska valen). Jag har i och för sig en tanke om dramaturgin när jag skriver, men det är karaktärerna och deras utveckling och relationer som är min motor. Att nu få starta upp med ett helt nytt gäng, är hur kul som helst! Och just den här gången ser jag extra mycket fram emot att få umgås med och lära känna mina nya karaktärer, kanske för att det var så längesedan jag skrev nytt. (En oönskad julklapp, som kommer ut i oktober, skrev jag en stor del av redan innan jag fick avtal för Som en öppen bok – så det har hunnit gå lång tid!).

Så idag, när jag är ledig från lärarjobbet och har en hel skrivdag, ska jag kasta mig ut med mitt nya gäng. En som jag beundrar, en som jag skulle vilja våga vara lite mera som, en som skrämmer mig, en som jag relaterar väldigt mycket till och en som jag redan är hopplöst förälskad i. Bland andra. Vi får väl se hur lång tid det tar innan de börjar ta makten över manuset.

Det här inlägget postades i författarens hantverk, karaktärer, Sara Molin, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s