Gästbloggare: Anna Agrell – Att vara tiden trogen (eller inte)

Det är en vecka innan boken ska gå i tryck och jag får tillbaka den sista granskningen från förlagets korrekturläsare. Min roman Ett halvt andetag utspelar sig på fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet och korrekturläsaren uppmärksammar mig på att tilltal ofta upprepades vid den här tiden. En yngre person som ville tilltala en äldre kvinna kunde till exempel säga: »Inte visste jag att tant Anna skriver på Debutantbloggen. Så tant Anna är nervös? Det behöver tant Anna inte vara.«

Jag söker i dokumentet, ändrar alla upptänkliga passager, upprepar och upprepar tills det inte finns fler ord kvar, men i mig har en känsla tagit spjärn: Ska jag välja trovärdighet framför språklig spänst?

När teveserien Vår tid är nu sändes fick manusförfattarna utstå kritik för språkbruket: ”Talade människor verkligen så på den tiden? Inte användes det uttrycket?” Därtill var det många som inte försatt chansen att påpeka när rekvisitan var placerad i fel tid. Tanken på allt detta gör mig sömnlös och jag undrar om det verkligen är menat att jag ska skriva en historisk roman, men ivern som jag haft sedan jag fick idén är omöjlig att stoppa.

För några år sedan läste jag en artikel om Nora-Anna Larsson som var en framgångsrik löpare under fyrtiotalet, med tre världsrekord på 800 meter. Hon var den första kvinnan som fick springa ärevarv på Stockholms stadion. Hur kunde jag som ägnat åtskilliga år åt löpning ha undgått henne? När jag frågade människor i min omgivning visste ingen vem hon var, medan nästan alla kände till Gunder Hägg som var aktiv under samma era. Där och då bestämde jag mig för att utforska hur det hade varit att ägna sig åt löpning i en tid då doktorerna avrådde kvinnor från att springa längre än 200 meter. I romanen blir det gestalten Mirkka som drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion, precis som Larsson gjorde. Där finns också en annan kvinna som pockar på min uppmärksamhet. Sonja arbetar på ett glasbruk och vill få sina alster antagna i en ansedd utställning. När de två kvinnorna möts kantrar livet på ett sätt de inte hade kunnat förutse. Glasbruket, löpningen, tidsandan; allt det har gjort skrivandet kantat av så många val att tankarna till slut slagit knut.

Dagarna slukas hastigt och jag måste fatta ett beslut innan boken går i tryck. När jag återigen läser texten får jag upplevelsen av att jag skrivit manuset till en gammal pilsnerfilm. I den stunden inser jag att varje historisk berättelse måste betraktas genom ett samtida filter. Åtminstone min. Jag skriver ett mejl till min redaktör: ”Stryk upprepningarna, jag väljer känslan!”

Hur tänker ni? Är känslan eller trovärdigheten viktigast i er läsning? Jag är också nyfiken på vilka val Kristin Fägerskjöld ställts inför när hon skrivit sina historiska romaner.

Hoppas att vi ses i fyrtiotalet!

Anna Agrell

Instagram: https://www.instagram.com/agrellanna/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s