Based on a true story

Annas och Kristins inlägg om hur mycket som måste stämma med verkligheten i historiska romaner, fick mig att tänka på samma fråga – hur troget verkligheten måste det vara? – även i nutidsromaner. Även om jag inte skriver berättelser som utspelar sig på fyrtiotalet, kan jag instämma i resonemanget att känslan/den språkliga spänsten/berättelsens driv måste vara viktigare än att precis allt stämmer överens med verkligheten. Om vi nu pratar fiktion, vill säga.

På jobbet har jag precis läst Jonas Hassen Khemiris utmärkta Jag ringer mina bröder med en elevgrupp. Under läsningens gång har vi fått tillfälle att diskutera var gränsen mellan fakta och fiktion går, hur samhällsutvecklingen påverkar litteraturen och vice versa, och intertextualitet, alltså hur texter samspelar med varandra. Romanen utgår från en krönika som författaren skrev strax efter bombattentatet i Stockholm 2010. 2013 blev berättelsen dramatiserad, och senare publicerades i en annan tidning krönikan ”Jag ringer mina systrar”, en pastisch på Hassen Khemiris krönika (vilket gav oss tillfälle att även diskutera skillnaden mellan plagiat och pastisch).

Ibland skämtas det om begreppet ”based on a true story”, att det används väldigt lättvindigt och att det inte behöver betyda mer än att författaren har blivit lite inspirerad av en verklig händelse och sedan gjort något helt annat av den. Några tydliga ramar för när och hur begreppet får användas vet jag inte heller om det finns. Och med en väldigt bred tolkning av begreppet går väl det mesta som någon gång skrivits in därunder?

För visst inspireras vi av verkliga livet. Utan intryck finns det väl knappast något att uttrycka, och texter uppstår inte ur tomma intet. De är resultatet av människor vi mött, känslor vi haft, saker vi sett, och inte minst, texter vi läst.

Vart jag vill komma? Ja, det är högst oklart, får jag nog erkänna. Jag tog avstamp i Annas och Kristins inlägg och hamnade någon helt annanstans, men även det är väl någon form av samspel texter emellan. Kanske vill jag mest förmedla en fascination för hur fiktionen kan vara så nära verkligheten, och på samma gång inte behöva vara den trogen. Den är som ett samtal om verkligheten, inte en exakt beskrivning av den. (Blir jag bara flummigare för varje vecka? Jag tror bestämt det.)

Det här inlägget postades i Inspiration, Sara Molin. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Based on a true story

  1. annisvensson skriver:

    Hej, det här är ett intressant ämne som jag funderat och funderar mycket på. Jag skriver en spänningsroman (som just nu vilar till förmån för en novellsamling). Den är baserad på en (känd) verklig händelse men sedan har jag tagit ut svängarna och skrivit en historia som är fiktiv till stora delar och det är mina tankar som fått bli en historia. Men frågan är om man får göra så som författare? Det här ger mig fortfarande huvudbry och jag är osäker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s