Med vilken rätt?

I min utbildning försöker jag just nu bestämma mig för ett perspektiv genom vilket jag ska analysera en roman av Toni Morrison. Jag verkar landa i det postkoloniala perspektivet. I detta perspektiv studeras både äldre litteratur och författarskap genom en postkolonial lins, t.ex. försöker man sätta fingret på koloniala värderingar och hur de avspeglas i texten. I mitt fall vill jag analysera romanen som en postkolonial sådan, och se hur ämnet slaveri, frihet, upprättelse m.m. behandlas inom själva texten. 

Att med min vita, privilegierade blick se på ett förtryckt folks historia kan i sig vara ett uttryck för kolonialism. Vad har jag för rätt att tolka och säga något om en historia som jag näppeligen klarar att förstå, än mindre föra dess talan? Fenomenet kan för många vara provocerande. När den mäktigare, rikare och starkare ges utrymme att tolka svagare, fattigare och åsidosatta gruppers situation, oaktat med vilken välvilja det görs, kan den handlingen i sig vara ett maktutövande. Men den kan samtidigt vara ett försök att förstå, en ansats att överbrygga.

Man kan jämföra det med kulturell appropriering. När Kim Kardashian West flätar sitt hår och spraytannar sin hud för att efterlikna de svartas kulturuttryck blir människor upprörda. Även om hon kanske vet något om flätornas innebörd, så sticker det i mångas ögon när hon iklär sig en roll som hon inte kan spela trovärdigt. Om däremot låt säga svensk arbetarklass härmar medelklassen i sina statusattribut, sitt sätt att tala osv kan någon måhända göra sig löjlig över det, men det är ett vanligt sätt att färdas i en klassresa uppåt. Och det är svårt att se det som ett maktutövande, snarare ett sätt att själv försöka ta makten över sin situation.

När jag skriver om samhället jag växte upp i, en bruksort, där fabriken var förutsättningen, har jag då rätt att berätta den historien?

Min familj var inflyttare, mamma tog jobb som lärare på skolan och pappa, fastän arbetarklass, kom från stan. Fabriken lade ned 1991, och samhället förändrades. Mamma hade redan börjat arbeta på en skola i stan och vi barn gick också på gymnasiet inne i Borås. Jag läste vidare, blev akademiker, lärare, författare. Men Svaneholm var min uppväxtort, där jag formats, har mina barndomsvänner, präglats politiskt, och jag känner samhörighet med orten, även om den förändrats, även om de flesta jag känner flyttat därifrån.

I mötet med människor som arbetat på fabriken och med deras barn känner jag tilltro. Vi har fina möten över köksbord, med kaffe och hembakat och minnen av gamla tider och gemensamma bekanta. Jag släpper fram min dialekt, min nostalgi, ser de gamla stigarna framför mig. Vi delar något, även om vi kanske är på olika platser nu.

Kan en man skriva trovärdigt om kvinnliga erfarenheter? Kan en vit, svensk kvinna skriva något väsentligt om slavättlingars behov av upprättelse? Kan jag överföra gummiarbetarnas erfarenheter till något så fjompigt som poesi? Jag tror det. Och om det inte blir trovärdigt, så har författaren gjort en ansats att förstå ett annat, mindre privilegierat perspektiv, och det är verkligen inte illa alls. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s