Jag ljuger så bra eller sanningen om varför jag skriver

Det slog mig i helgen att jag nog har ljugit lite för er på sistone. Härom veckan var lördagsfrågan om jag hellre skulle ha framgång hos den breda massan medan jag levde eller bli hyllad långt efter min död. Jag valde den kommersiella vägen; klart jag hellre vill bli läst och uppskattad av en bred publik medan jag lever (villkoret innehöll också delen om att bli ratad av förståsigpåare, jag får köpa det med). Började tänka lite mer på det där, särskilt efter Ifiyenias gästinlägg igår, och trots att jag svarade att jag skriver för läsarna, så inser jag nu att det är lite att ljuga.

Jag skriver nästan mest för mig själv, för min egen skull. På mitt eget sätt, även om det naturligtvis tar intryck från andra författare och jag utvecklas hela tiden. Jag skriver de böcker jag själv skulle grabba tag i för att omslaget lockar och som skulle få mitt hjärta att göra dubbelslag när jag läste baksidan och känna Åh, precis vad jag skulle vilja läsa! (Jag förstår att alla naturligtvis inte känner så för mina böcker. Smaken är som baken, och vilken tur, för annars skulle vi ju alla satsa på att skriva kopior av varandras böcker.)

Jag kan inte skriva på något annat sätt. Jag vill det inte heller. Att knappa på tangenterna är för mig ett sätt att få egentid. Det är avkoppling från verkligheten, att slippa vardagsbekymmer och ge utlopp för kreativiteten som bor inom mig. Det är motvikt till mitt stundtals mycket stressiga brödjobb med rapporter, siffror, utredningar och deadlines. Jag behöver skriva, har jag märkt, och jag mår bra av att göra det. Hrm, när jag läser igenom det här stycket inser jag nästan att jag skulle kunna säga att jag är beroende av skriva, för så känns det. Det har blivit ett nästan dagligt inslag, en rutin som sitter, en (o)vana.

När jag tog upp mitt skrivande igen för sådär fyra år sedan gjorde jag det för att se om jag fortfarande kunde uttrycka mig. Jag var sugen på att skriva en bok, en lång historia. Inte bara noveller, som jag hade skrivit tidigare. Kunde jag det? Det var min utmaning. Jag tänkte inte så långt som att den skulle bli publicerad, knäckfrågan var om jag kunde åstadkomma ett manus av romanlängd. Och det kunde jag! Det blev inte bra, det är förpassat till en mapp på datorn och förmodligen kommer den inte gå att arbeta om så att den håller måttet till att skicka in till något förlag (jag har gjort några halvhjärtade försök till det under åren, men det slutar varje gång med att jag ger upp), men då var jag oerhört stolt över den. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde hitta på en historia som höll ihop i ungefär hundra tusen ord.

Jag, jag, jag. Det är i grund och botten det mitt skrivande handlar om. Varför jag skriver, vad jag skriver. Nerkokat till det inser jag att det låter egocentrerat, men det ger mig glädje, tillfredsställelse och avkoppling. Och det kan väl aldrig vara fel?

Jag hoppas få behålla den här känslan för skrivandet så länge jag lever och jag hoppas att ni också skriver för att ni mår bra av det, oavsett vad ni skriver eller vilka syften ni har med era texter.

Det här inlägget postades i författarens hantverk, Kristin Fägerskjöld, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s