Långsamt och lekfullt skrivande

Ojojoj, vad snabbt du skriver! Utbrister folk när jag berättar att min andra bok släpps på torsdag (!!). Men det gör jag ju inte. Skriver snabbt, alltså. Att jag släpper två böcker på ett år beror helt enkelt på de långsamma processerna i förlagsvärlden, inte på min oerhörda produktivitet. Som de flesta utgivna och aspirerande författare vet, innebär det mycket väntan att leta förlag till sitt manus. Under tiden jag väntade på svar från förlag angående Som en öppen bok, hann jag skriva en hel del på En oönskad julklapp.

Sanningen är att jag skriver rätt långsamt, jag tror att jag har varit inne på det förut (det här är mitt fyrtioförsta inlägg eller något, så ni får förlåta mig om jag börjar upprepa mig!). Jag tilltalas av tanken på att sätta upp delmål vad gäller antal ord och så vidare, det känns så härligt greppbart och överskådligt. Då och då sätter jag upp sådana mål, och känner mig peppad och motiverad bara av tanken på att målet finns där. Men när det kommer till kritan lyckas jag faktiskt sällan nå de djärva mål jag sätter upp. Vill inte gärna klämma ur mig ord bara för ordklämmandets skull. Visserligen kan man inte sitta i all oändlighet och vänta på Den Stora Inspirationen, för då blir det inte mycket gjort – men lite känsla behöver det ändå finnas, tycker jag. Dessutom sitter jag gärna och pillar lite för mycket med det rent språkliga även på ett tidigt stadium (dumt egentligen, eftersom mycket ändå riskerar att ryka under redigeringen).

Nu är jag hur som helst på gång med manus tre. Det går inte fort (särskilt inte nu när jag har boksläppet att tänka på), men det går framåt, och framförallt är det väldigt roligt att få skriva nytt igen. Att få jobba med förläggare och redaktör är en ynnest, och jag är fantastiskt tacksam över att jag har fått göra det med mina böcker. Men det är något speciellt med råmanustiden, då det bara är jag och manuset. Visst, de där blanka sidorna kan vara skräckinjagande och ibland tar det tvärstopp. Men det är ändå något lustfyllt med att vara i den där bubblan då ingen annan lägger sig i. Tids nog måste andra släppas in såklart, men just nu behöver jag inte tänka på mer än att få ihop min berättelse och lära känna mina karaktärer ordentligt. Det är den fasen i skrivprocessen som allra mest liknar det man gjorde som barn när man lekte med t.ex. barbiedockor. Var det inte lite samma sak? Hitta på namn och personligheter åt dem och låta dem samspela med varandra. Malin har skrivit om det tidigare, om skrivandet som en lek för vuxna, och jag håller verkligen med.

Jag stannade i och för sig inte vid barbiedockorna. Även gosedjur, plastdinosaurier, Sylvanian family-djur och studsbollar (japp!) tilldelades identiteter. Jag klippte ut papperskaniner, sydde tygkatter och virkade ormar som fick namn och blev kompisar och familjemedlemmar. Och nu gör jag ungefär samma sak, fast med ord. Den där lekfullheten tror jag är viktig att hålla fast vid medan det ännu bara är jag och manuset. Som sagt, det kommer en tid då det är dags att sluta leka och bjuda in andra att tycka till, men än är det långt dit. Än så länge är det bara jag och min fantasi. Jag tror att jag kanske försöker att skriva under på vad Ifiyenia och Kristin precis har skrivit om, fast med andra ord – att skrivandet i grunden är något vi gör för vår egen skull.

Det här inlägget postades i En oönskad julklapp, råmanus, Sara Molin, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s