Längden på en mors armar

Jag tänker på min mamma. Igår skulle hon ha fyllt 74 och jag har köpt rosor i hennes favoritfärg. Orangea står de och lyser mot mig i sin vas.

68 år blev hon. Alldeles för ungt, men med den kroppen som hon hade, så fanns det ingenting kvar att längta efter. Hon var färdig, sörjde sin sons liv, men jag vet inte om hon någonsin sörjde sitt eget. Hon var så upptagen med att kämpa för olika saker: flyktingar, barnhemmet i Nicaragua, jämställdheten. Sen sig själv, tills hon inte orkade mer. 

Jag skrev en novell om mamma, och jag skickade in den till Ordberoende förlag, som då och då ger ut tematiska novellantologier. Det året var det “saknad” som var temat. Och jag kom med. 

Novellen utgick från en dikt, som i sin tur hämtade inspiration från en teckning jag gjorde av mamma. Hon ville att jag särskilt skulle titta på armarna, att de inte alls slutade vid midjan, som mitt sjuåriga jag föreställde mig (jag tror inte att jag var ensam om det). Längden på en mors armar, det kan vara hur långt som helst, vare sig man vill det eller inte. Det var något att skriva om. 

Teckningen är numera försvunnen, men jag kunde se den framför mig när jag skrev, se mamma framför mig, med armar som, om man tittar noga, når en bra bit ned på låret och vidare in i livet, även sedan hon är död. 

Dikten kommer här:

Rita mig.

Kan du se var armarna slutar?

Allt jag koncentrerade mig på var tänderna,

stora, jämna bågar och en rak tandrad. 

Relationen till överläppen som jag brukade pussa godnatt

och den bit av tandköttet som syntes

när du skrattade.

Rita mig.

Armarna når längre än du tror, 

längre än till midjan.

Längre än du nånsin tror.

När de slutat fungera,

när myelinskidorna brutits ned,

förtvinat,

och nervimpulserna reducerats 

till enstaka spasmer,

räcker en mors armar

över åren som vi knappt rörde vid varandra,

når över Östersjön,

i varje maska du stickade i våra tröjor när vi var små,

når över mina försök att vara min egen,

i plastfickorna där du samlat på dig recept från väninnor,

längre än du nånsin tror

och

en bit nedanför höften.

Rita mig.

Det här inlägget postades i Hanna Nordlander, noveller, poesi. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Längden på en mors armar

  1. Susanne Olofsson skriver:

    Vackra ord! ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s