Utvecklingssamtal för författare

Den senaste tiden har jag suttit på utvecklingssamtal med mina barn. Ett stort fokus under dessa samtal är att hitta mål att sätta upp och försöka jobba mot. Det verkar finnas en allmänt accepterad uppfattning om att vi alltid vill eller ska vara på väg någonstans. Mitt äldsta barn hade förberett sig noga och satte som mål att bli bättre på division och att skriva faktatexter. Mellanbarnet hade svårare att komma på egna mål, men hans ömma moder kom lyckligtvis till undsättning (du kanske kan ha som mål att äta mer grönsaker? *försiktig blick på läraren* Är det okej att ha som mål? *ignorera blick från sonen*)

Häromveckan hade jag medarbetarsamtal på jobbet, och sådana samtal fungerar ju på ungefär samma sätt, med tillägget att man med fördel ska försöka visa hur duktig och framåt man är som sätter upp så genomtänkta och utmanande mål för sig själv. Nu råkade mitt samtal äga rum samma dag som boken släpptes – det vill säga en dag när jag svävade fram i en lyckobubbla och inte för mitt liv kunde hitta något att anmärka på i min arbetssituation. Jag är bara så glad, sade jag. Det är så perfekt att få jobba halvtid här och skriva på halvtid. Mål? Nja, jag är verkligen helnöjd som det är.

Men nu när jag har börjat skriva på nästa bok, kanske det vore på sin plats att ha ett litet medarbetarsamtal med mig själv? För när det gäller skrivandet finns det ändå saker jag skulle vilja utvecklas i och lära mig mer om: research, närmare bestämt.

När jag skrev Som en öppen bok grävde jag precis där jag stod. Jag skrev om lärarlivet och skolvärlden, som är min egen verklighet. Visst gjorde jag en del research ändå, men det var begränsat till relativt små saker som ofta kunde googlas fram.

En oönskad julklapp handlar om en sjuksköterska, och när jag skrev den tog jag ett steg bort från mig själv – men även den gången gjorde jag det ganska bekvämt för mig, eftersom min man, min mamma, min syster och flera av mina vänner är sjuksköterskor. Det krävde efterforskningar såklart, men jag hade mina källor på nära håll. Dessutom handlade det inte enbart om min egen bekvämlighet, utan om att alla små inblickar i sjukvården jag samlat på mig under årens lopp låg där och pockade på uppmärksamhet. Mer än en gång när jag hört någon av sjuksköterskorna i mitt liv berätta något, har jag tänkt att det där vill jag skriva om. Sådär som man gör.

Huvudpersonen i min andra bok har bott och jobbat i Tanzania – där jag också har bott en period i mitt liv. Lathet och ovilja att researcha? Nja, jag får i och för sig medge att jag är en person som gärna väljer den enkla och bekväma vägen, men även här berodde det framförallt på att det fanns intryck och tankar som jag ville omvandla till en berättelse.

Nu då? Manus tre är alltså på gång så smått, och nu har jag tagit ännu ett kliv bort från min egen grop. Även denna gång har jag i och för sig låtit huvudkaraktären ha samma yrke som en person i min närhet, men det är ett område som jag inte alls har så mycket insyn i från start som jag hade förra gången. Det är ett riktigt spännande område som jag gärna vill utforska, och än så länge känns det faktiskt enbart roligt med den research som ligger framför mig. Det finns flera saker som jag kommer att researcha under skrivandets gång, och det känns så kul att få träda in i den här rollen – förbereda intervjufrågor, boka in researchträffar och så vidare. En ny, rolig utmaning och samtidigt ett led i att ta mitt skrivande på allvar.

Det här inlägget postades i Debut, research, Sara Molin, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s