Manusutveckling

Jag har skrivit om det förut, att jag sällan har koll på allt vad som ska hända när jag sätter mig ner och börjar på ett manus. Jag har en grundidé, ofta en känsla av vad jag vill åstadkomma och förmedla, men nästan aldrig klart för mig på detaljnivå hur det kommer att gå till.

Att ta en sådan idé till ett färdigt råmanus är en lång process. Jag tänker dag och natt på handling, karaktärer, twister. Även om jag inte skriver på en vecka så bearbetar hjärnan utvecklingen. Hur vet jag om det håller att bli en bok? Det gör jag inte. Flera idéer har jag fått släppa för att jag helt enkelt inte har kunnat bygga en tillräckligt stor miljö/värld runt omkring dem så att det räcker till någonstans mellan 80-120 tusen ord. En historia som ska bli så lång måste vara mer komplex än att man har en handling. Det ska vävas in flera karaktärer, gärna sub plots också.

För mig är det viktigt att jag lyckas skapa trovärdighet – det har jag också varit inne på tidigare. Trovärdighet för miljöer, tal och tidsanda var det då, men också trovärdighet för hur en karaktär agerar. Det värsta jag vet när jag ser en film eller serie eller läser en bok är när en karaktär plötsligt agerar på ett sätt som jag inte förstår. Att hitta drivkraften, att underbygga en handling och få läsaren att tycka att ”h*n kunde inte gjort på något annat sätt” tycker jag är enormt viktigt. Sådant kommer jag inte på på en gång. Det är ofta något som växer fram och som jag får gå tillbaka till och komplettera med när jag kommer längre i skrivandet än när jag började.

Jag brukar jämföra det med att titta på ett rufft, kantigt stenblock och försöka se den vackra skulptur det kan bli med mycket möda och stort besvär. Någonstans i den där klumpen finns det vackra, det jag vill åt. Det gäller bara att locka fram det, vilket inte alltid är så lätt. Trots att jag har verktygen är det ibland gäckande svårt att få till det jag önskar.

Ett typexempel på det här är mitt manus Svarta vingar, det som ska bli den tredje – och avslutande – boken som utspelar sig på 1940-talet. Jag började skriva på den redan när jag höll på att redigera min debutroman Klar himmel, det vill säga våren och sommaren 2019. Jag hade en ganska stark vision av hur den skulle börja och sluta, men var tom på idéer när det gällde mitten. Vi körde ett av-och-på-förhållande till förra hösten, sedan gav jag upp, irriterad på att inte lyckas mejsla fram berättelsen jag ville få till. Efter boksläppet i januari fick jag plötsligt en ny idé och började skriva på den. Vilken skillnad det var mot att traggla med Svarta vingar! Den berättelsen skrev sig nästan själv emellanåt och jag började allt mer tvivla på om Svarta vingar verkligen var någonting att ha. (Det manuset har dock just nu en paus för att jag ska ta upp det med fräscha ögon lite senare.)

Mellan redigeringsomgångarna för Nattens färger nu under sommaren har jag åter stuckit emellan med Svarta vingar. Lite har det lossnat och jag har lyckats åstadkomma ett mycket bättre utkast än tidigare. Det jag framförallt fortfarande saknade var dock själva mittendelen. Skickade ändå första tredjedelen till min syster som brukar vara den som får läsa ett manus först av alla och var beredd på en rejäl sågning. Till min förvåning hade hon bara positivt att säga om historien men tyckte att jag skulle stryka en person och göra en annan mer tydlig. Ju mer jag funderade på det insåg jag att det nog var rätt väg att gå. Bort med en karaktär som jag tyckte om och stod för mycket gott. In med en annan som inte alls kändes lika balanserad och trevlig. Min hjärna tickade igång på det här och helt plötsligt stod det klart vilket motiv min huvudkaraktär hela tiden hade saknat. Jag kan inte förklara det bättre än att det slog mig som en blixt från klar himmel (och nu menar jag inte att vara rolig och syfta på titeln på min debutroman).

Naturligtvis. Så ska det vara.

Allt la sig tillrätta. Jag skrev som en galning för en helg sedan och känner att jag har betydligt högre förhoppningar om att få till ett färdigt råmanus på Svarta vingar nu än tidigare. Den där gråstenen ska bli något fint. Tid, nya ögon, att våga stryka och skala bort, att lyckas tänka om och byta spår var tydligen melodin för att kunna ta det här manuset vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s