Varför har du skrivit en bok

”Hur kommer det sig att du gjorde det?” Nyligen i en matbutik träffade jag en man jag intervjuat ett antal gånger. Han hade läst i en tidning att jag skrivit en bok och han ställde frågan som flera andra också ställt. Vill man förtydliga den så lyder den som följer: ”Varför har du skrivit en bok?” Jag tror att många debutanter känner igen den. Jag tvivlar på att de sedan länge etablerade någonsin får den. Rätta mig, om jag har fel. Den tillhör släktskapet ”för vem skriver jag?”, men är mer av dess kusin. Ofta säger jag något i stil med att ”undersökningar visar att var tredje person i Sverige drömmer om att skriva en bok” och även om det är sant är det inget egentligt svar på frågan. Det är mer av ett konstaterande som jag använder för att på något sätt bevisa att jag inte är unik (varför man nu inte skulle vilja vara unik?).

Faktum är att jag aldrig har svarat på den fullt ut. Antagligen för att jag inte vet vad jag ska säga.

Det finns författare som är författare för att de måste bli det. Ungefär som jag blev journalist för att jag måste bli det. Jag hade liksom inget val. Det är anledningen till att jag tog ett jobb på Svenska Dagbladets annonsavdelning för ett helt liv sedan. Jag gjorde det för att åtminstone vara nära skribenterna, för att få in en fot, och det fungerade. Trots min ungdom hade jag redan hunnit drömma om att få sitta på en redaktion framför en dator i flera år.

Författardrömmen kom betydligt senare och jag har svårare att förklara den. Den liksom smög sig på och började långsamt gro inombords. Nu kliar den mig nästan konstant, men jag vet inte om jag helt ärligt kan säga att jag ”måste bli författare.” Nu är jag väl redan det på sätt och vis. Jag har trots allt skrivit en bok som dessutom kommit ut och som vem som helst kan köpa som vill göra det, men som jag tror att jag har varit inne på tidigare drar jag mig för att ge mig själv den titeln. Jag känner inte att jag har förtjänat den ännu. Nåväl, sidospår.

Jag har insett att jag kanske aldrig kommer kunna svara på frågan, men jag känner att det är helt okej. Jag behöver inte veta. Det bara finns där och det fortsätter finnas där. Inte en dag passerar utan att jag kommer på en ny historia, eller åtminstone grunden till en. Det bara händer av sig självt. En människa jag ser, en film jag tittar på, en artikel jag läser, en bok jag slukar. Min hjärna kan inte sluta och även om det mesta stannar i mitt huvud så kommer en och annan hitta till tangentbordet. Jag har gjort det en gång, jag lär göra det igen och igen. Någon dag kanske jag har gjort det så många gånger att jag kan svara på frågan, men jag misstänker att den inte kommer att ställas då. Och det är väl på något sätt svaret i sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s