Man måste inte ha panik hela tiden

I veckan plingade det till i mobilen. Det plägar ju göra det rätt ofta, men nu var det ett speciellt meddelande långt bortom ”kom ihåg att köpa mjölk” och ”nu finns åter din vara i lager.” Det här var ett meddelande om att ett tungt paket anlänt. Okej, den sortens meddelanden kan också vara vardag, men det här var inte det. Det här var ett meddelande om ett paket packat med böcker. Min debut är drygt en månad ung, men e-boken i all ära, det här kändes betydligt mer. Det här kändes som den riktiga debuten.

Ni vet hur det är när en bok är så där riktigt bra att du inte vill att den ska ta slut, men också så bra att du bara vill läsa klart den? Så var det nu. Jag ville dra ut på öppningen av paketet, men samtidigt bara slita och bita upp tejpen.

För där låg den. Innanför de vikta kartonghörnen. Min vackra skapelse. Den doftade av min fantasi och mina ord. Jag kunde hålla i den, bläddra i den och fick även signera några exemplar som nu är på väg till sina läsare. Glädjen gjorde mig fnittrig. Snart ramlade det dessutom in bilder från alla möjliga håll och kanter från läsare som också fått den till sig och nu sitter jag här och väntar nervöst in reaktionerna. Samtidigt är november på väg, tiden går undan och jag börjar känna hur något välbekant knackar mig på axeln. Det är den där paniken. De där kraven. Det där måstet.

Det är dags att ta nästa steg. Jag måste fortsätta framåt. En deckare väntar på att några scener ska skrivas om och läggas till så att den kan bli klar och sedan har vi andra idéer som pockar på uppmärksamheten. Vill man göra mer än skriva en bok så är det så dags nu. Eller hur?

Jag gissar att jag inte är ensam om att få frågan hur man egentligen skriver en bok. Jag tänker återkomma till det i ett senare inlägg (egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om det just den frågan, men livet är som det är), men en sak som jag ofta svarar handlar om disciplin. För det är som det är. Man kan inte vänta på inspirationen för vem vet när den kommer. Det är som med träning. Jobbet måste göras även när det inte är kul. Just nu har jag ingen inspiration. Ingen längtan alls efter att skriva och det gör mig stressad vilket gör längtan än svagare.

Men jag vet vid det här laget hur det fungerar. Jag vet att jag kommer att börja skriva. Jag vet att jag bara behöver sätta mig ner. Jag behöver bara bestämma mig, ta de första kliven, hamra ned några meningar och sedan tar det fart. Det jag inte behöver är paniken, stressen, pressen. Jag lägger den åt sidan och jag vill uppmana dig att göra detsamma om du nu råkar befinna dig i samma känsloläge som jag gör. Du har gjort det förr, du kommer göra det igen. So what om det dröjer några dagar, veckor eller till och med några månader längre än du tänkt? Det kommer inte att krossa dig. Du kommer att skriva till slut för att du måste, för att det är den du är, och om du inte gör det så är det helt enkelt för att du inte längre måste. Då är det också okej.

Således tänker jag lägga paniken åt sidan, njuta av att min bok finns där ute och bestämma mig för ett datum då jag åter plockar fram datorn för att hitta på saker som andra förhoppningsvis vill läsa i framtiden. För den där känslan av att öppna kartongen vill jag uppleva igen, igen och igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s