Veckans gästbloggare är Annelie Drewsen, som var med och drev Debutantbloggen 2011. Idag berättar hon om sin kommande bok, Prinsen av Porte de la Chapelle.
Den tunna tältduken fladdrar i vinden. Marken mullrar av trafikleden som passerar alldeles utanför. Jag sitter på en mjuk matta i ett provisoriskt tältläger i utkanten av Paris. Framför mig sitter några killar från Afghanistan. Vi talar svenska med varandra. Jag är här för att göra research till min kommande bok som jag arbetat med i flera år.
Det började som en novell som skulle publiceras i en antologi. När förlaget ställde in antologin valde jag att publicera novellen i en nättidning istället. Jag behövde det, för att kunna gå vidare. Men huvudpersonen Salar lämnade mig inte i fred. Till sist blev det en roman om Salar som kliver på tåget Malmö och flyr från Sverige, efter att han har fått avslag på sin ansökan om asyl. Han säger inget till sin svenska familj, orkar inte förklara. Resan genom Europa blir svår; han är rädd för att åka fast, sover på gatan och är på väg att ge upp. Men till sist kommer han fram till Paris och det provisoriska tältlägret vid Porte de la Chapelle.
Det är en fiktiv historia som bygger på verkliga omständigheter. På mina författarbesök har jag mött hundratals nyanlända barn och ungdomar som har läst serien om Amina, ”Dagboken” eller någon annan av mina lättlästa böcker. Ofta gnistrar deras ögon av motivation och nyfikenhet. Men hos många av de afghanska ungdomarna slocknade ljuset efter ett par år. Då hade de svenska myndigheterna och domstolarna handlagt deras ärende och kommit fram till att de skulle utvisas.
Sverige är idag ett av de strängaste länderna i Europa när det gäller att bevilja asyl för personer från Afghanistan, medan exempelvis Frankrike är betydligt generösare i sin bedömning. De senaste tre åren har tusentals ungdomar därför flytt från Sverige till Frankrike. Även barnfamiljer gör samma sak.
De flesta som kommer till Paris tillbringar några veckor eller månader på gatan, innan de erbjuds ett bättre boende. Det är ett hårt liv, men i slutändan beviljas de flesta uppehållstillstånd i Frankrike. Flera svenska journalister har varit på plats för att rapportera. Jag är också frilansjournalist, men insåg tidigt att den berättelse jag skulle skriva måste vara fiktiv. Bara på det viset kan jag komma åt det jag faktiskt vill berätta. Medan verkligheten hela tiden gör sig påmind mig när jag skriver journalistiskt (Var tältet verkligen grönt?) fungerar fiktionen som en destillator. I texten koncentreras sinnesintryck, fakta, stämningar och förnimmelser. Det finns plats för det mångtydiga och osäkra. Bara där kan jag gå in med hela mig själv, bli det jag skriver om.
Aldrig tidigare har jag gjort så omfattande research, både här i Sverige och under två resor till Paris. Den sista resan hade jag beviljats stipendium från Författarfonden och gästbostad på Svenska institutet i Paris (jag var där i februari, strax före coronapandemin). Förutom att jag kunde arbeta koncentrerat med mitt manus i två veckor, var det ett slags erkännande av mitt arbete. De fattade vad jag höll på med, liksom min förläggare Sofia Hahr på Rabén & Sjögren.
Det finns en och annan som säger rakt ut att en bok om en kille från Afghanistan inte kommer att sälja. Att få ungdomar kommer att vilja läsa den. Det är en intressant utsaga. Vi måste fundera över varför annars kloka människor sorterar bort en bok från kategorin ”lockande läsning” med hänvisning till huvudpersonens nationalitet. Vilka andra egenskaper skulle man kunna säga samma sak om? Förmodligen fler än vad de flesta skulle erkänna öppet.
Nu sitter jag med korrekturet på ”Prinsen av Porte de la Chapelle”. Om några veckor går den till tryck och i januari 2021 släpps boken. Då har det gått tio år sedan jag debuterade med ”Inte klia, Adam!” och var en av debutantbloggarna. Trots att jag hunnit ge ut drygt 20 böcker sedan dess, känns det nästan som att debutera igen.
http://www.rabensjogren.se/bocker/196707-prinsen-av-porte-de-la-chapelle
Debutantbloggen 