This is a song for someone

Vet ni hur det är att skriva en bok i jakt på ett kontrakt? Som okänd? Ja, det är det många som läser det här som gör så jag vet inte för vem jag skriver i dag. Kanske för den som funderar på att skriva. Kanske för den som håller på att skriva. Kanske för den som skrivit och väntar. Kanske för alla. Det här är säkert en text för någon i alla fall. Om inte annat så skriver jag den för mig. Som någon slags terapi. Som någon slags urskuldande för allt jag nu begär av mina läsare.

Jag nämnde senast att en vanlig fråga jag fått den senaste tiden är ”hur gör man?” Alltså, hur skriver man en bok? Frågan är inte så märklig om man betänker att en tredjedel av alla svenskar drömmer om att skriva en bok. Det enligt en undersökning som nu har rätt många år på nacken. Jag bet inte hur det ser ut i dag, men vi kan nog åtminstone ta för givet att vi är många som håller på med det här eller önskar att vi höll på med det.

Jag brukar säga att det finns ett par nyckelsaker att tänka på för den som vill testa och jag kommer inte gå in djupare på det här, men det handlar om att ha slutet klart för sig. Det är helt okej om det blir ett annat när du väl kommer dit, men precis som du kan bestämma dig för att svänga in någon annanstans på din resa är det rätt hopplöst att bara börja köra utan mål. Det andra är att man inte ska vänta på inspirationen för då blir det aldrig gjort. Skriv varje dag.

Nu vill jag dock komma till något annat. Nu vill jag komma dit jag vill komma.

De flesta som sätter sig ner och skriver gör det utan att veta något om framtiden för texten. Om du inte är kändis eller har extremt höga tankar om din egen författarförmåga kan du inte ta för givet att boken blir utgiven. Snarare är det precis tvärtom. Vi vet hur små chanserna är att lyckas bli utgiven och även om du blir det finns det ingen garanti för att den kommer att läsas av någon bortom de närmast sörjande. Därmed närmar vi oss slutknorren. Tror jag.

Vi sitter där framför datorn i timmar, dagar, månader, kanske år. Är det då så konstigt att vi vill ha beröm för det vi gjort? Att vi vill ha bekräftelse på att det var värt något? Att all tid inte bara tjänade oss själva? Att vi vill veta vad folk tycker och tänker? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är helt okej att släppa fram den personliga narcissisten och spegla oss i eventuella positiva läsarreaktioner och fina recensioner samt dela dessa med vem som än råkar lyssna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s