Bara rent gnäll

November suger verkligen musten ur mig. Det är mörkt, gråtungt och som grädde på moset har vi en pandemi. Vi sitter alla i den här båten, men idag känner jag för att gnälla så här kommer ett sådant inlägg.

Jag irriterar mig på att ha så mycket att göra på mitt vanliga jobb att min hjärna känns förtvinad när jag har jobbat klart. En förtvinad hjärna, mina vänner, levererar inte de där tio tusen orden som saknas innan jag har ett färdigt råmanus till Svarta vingar. En förtvinad hjärna levererar på sin höjd en inledning till ett kapitel som blir ganska uselt när jag försöker skriva ner det i datorn. Och det blev inte mer än 879 ord. Absolut uselt.

Då försöker jag tänka på att jag åtminstone snart är klar med bok nummer två. Men så minns jag samtalet i fredags från redaktören. ”Jag kommer maila dig en lång lista med saker som korrekturläsaren vill att du går igenom.” Smäll, pang, bom – japp, där åkte jag ner i källaren. Nu är det måndag. Jag väntar oroligt på det där mailet. Hur lång är egentligen en lång lista? Och ”gå igenom” är väl ingen metafor för ”skriv om”, eller har jag missat något?

Den som ändå kunde ta semester! Strunta i lönejobbet. Åka bort. Sova på hotell. Nej, just det. Vi har corona och i min region ska vi helst bara umgås med de vi lever ihop med. Som om instagram med hjälp av någon läskig algoritm känner av det börjar en massa fina bilder från England och Skottland dyka upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att följa några konton, vilket naturligtvis gör att jag nu i var och varannat inlägg ser bilder från platser dit jag skulle vilja åka bums. Normalt sett är jag en riktig huskatt som tycker om att vara hemma, men jag tror det är den här känslan av att vara tvungen att vara hemma som gör att jag helt plötsligt vill åka bort.

Ute regnar det. Sticker inte ut näsan utan att dra en mössa på huvudet, fast egentligen borde jag kanske går barhuvad. Kanske regnvatten kan sippra in i huvudet och blöta upp min förtvinade hjärna? Nej, jag tror att choklad kan göra samma verkan, liksom inifrån.

Kryper upp i soffan. Choklad på bordet, en pocket av min favoritförfattare i handen. En filt över benen och en snarkande hund på golvet intill mig. Läsa brukar alltid få mig på gott humör, men det är som förgjort. Innan jag själv började skriva på allvar kunde jag verkligen njuta av en bok. Låta mig svepas med och bara tänka på historien som berättades. Nu är jag mycket mer textmedveten. Utan att tänka på det kollar jag bokens struktur. Jaså, hen har valt att ha så här långa kapitel? Hur är det med gestaltningen då, något jag kan lära mig av? Nähä. Inte det. Kolla här, det här skulle min redaktör slagit ner på om hon hade sett. Och här hade vi en upprepning, det var inte snyggt?

Nu har jag fått gnälla lite. Det är ju ändå måndag. På många sätt en hopplös dag eftersom det är så många arbetsdagar kvar innan det blir helg igen. Men låt oss avsluta i en lite mer uppiggande ton. Det är måndag. En hel ny vecka ligger framför oss och vem vet vad den kan föra med sig? Nya möjligheter, nya chanser. Korrekturläsarens lista är kanske inte så lång och på jobbet lugnar det kanske ner sig lite så att jag kan få till de där sista kapitlen i mitt tredje manus. Det kanske till och med kommer någon positiv coronarapport, som att smittspridningen minskar eller läkemedelsbolagen har tagit fram ett bra vaccin? Om inte annat är jag säker på att jag kommer att få se många skitsnygga bilder från Skottland på Instagram.

Det här inlägget postades i Korrektur, Kristin Fägerskjöld, Nattens färger, råmanus, Skrivprocessen, Svarta vingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s