Vad har hänt sen sist, Pia Kask?

Årets sista bloggsöndagar innebär en återträff med förra årets debutantbloggare. Först ut är Pia Kask, som hunnit med ännu en bok.

Tiden rusar när man har roligt, sägs det. Mitt år som debutantbloggare kändes i början av januari -19 som en eon av tid vars slutpunkt långt där borta i fjärran inte ens gick att föreställa sig. Ändå bjöd december på den typiskt yrvakna insikten att jösses, nu är det snart slut ju! Och även om det här året, 2020, som vi alla lite till mans hatar och vill förpassa till historien snarast medelst vaccin eller flockimmunitet inte slår världsrekord i skojighet så är även det snart över. Kul eller trist, i backspegeln tycks nog alla år gå lika fort ändå.

Mitt år som utgiven tvåboksförfattare, och nog sagt om den där pandemin i detta inlägg, innebar i stort en mer påtaglig känsla av lugn. Jag hade under debutantåret redan lyckats prångla ut en bok på marknaden, den hade lästs och gillats av flera spänningssugna bokmalar och jag hade fått lite välbehövlig träning på dammsugarförsäljarsnack via marknader. Min premiär på bokmässan var genomförd och den chockartade insikten att jag räknat fel med en månad på hur mycket tid jag hade på mig innan manuset till uppföljaren skulle in till förlaget överstökad på bekostnad av mina två sista semesterveckor, men det är ju ändå inte bra att sola för mycket.

Trots feluppskattningen av hur mycket tid jag hade på mig innan deadline så flöt allt på som det skulle och uppföljaren till spänningsromanen ”Bestraffaren”, som fick titeln ”Älskaren” kom ut enligt plan. En hel del andra planer, som releasemingel, marknader och andra event gick förstås i stöpet, men istället fick jag lära mig zooma för att kunna delta i en virtuell bokmässa anordnad av förlaget, vilket var spännande. Istället bestämde jag mig för att dra lärdom av tidigare misstag och började i princip direkt efter releasen i maj att skriva på tredje och avslutande delen i deckartrilogin. Det kluriga med det upplägget var att hålla tungan rätt i mun vid återkoppling från läsare som just slukat del 2 då jag hade huvudet fullt av intrigen i del 3 och ett par gånger fick jag konstiga blickar innan jag insåg att jag precis varit på väg att spoila saker ur handlingen i nästa bok…

Förutom fina recensioner landade även en annan kraftig egoboost i brevlådan framåt höstkanten. Författarförbundet hade efter att ha läst mina två första alster ansett att jag var värdig att få titulera mig medlem, vilket förstås kändes kul, lite som ett kvitto på att jag nu var en ”riktig” författare. Jag vet, åsikterna om när man får kalla sig det går vitt isär och jag håller på *Team Det Bestämmer Du Själv För Tusan*, men som sagt, som egoboost gav det ändå lite extra kill i magen den dagen.

Resten av hösten har mest gått åt till att förbereda inför redaktörsläsning, bita på naglarna i väntan på resultat av samtal som förs och som jag inte vågar jinxa genom att berätta öppet om här. Redigering av del tre i Forstrilogin, som kommer att få titeln ”Fadern kör igång på riktigt då manuset kommer tillbaka från redaktören om någon vecka och strax därefter är det dags för ytterligare ett nytt gäng debutantbloggare att ta över. Livet går vidare, precis som författandet. Och med de orden tackar jag för mig och önskar alla ni som skrivit här, ni som kommer att skriva här och förstås alla fina läsare av Debutantbloggen, en riktigt god jul och ett gott nytt författarår!

Det här inlägget postades i Gästbloggare, Gäster. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s