Vad man tar sig till

Restriktioner och isolering. Minimera dina kontakter. Jobba hemma. Lägg till novembers våtgrå på det, så bygger vi en grotta av filtar, kuddar och kanske några rullar av balen wc-papper som vi köpte i våras. Vi sätter upp adventsprylarna tidigt och någon spelar redan sin julspellista. Det var visst jag. 

Så vad tar vi oss till då, i vår ensamhet och avskildhet, förutom att julstöka? 

Ganska många lär sig latin. Intresset för humaniora brukar öka i svåra tider och många söker sig till högskolor och universitet istället för att slåss om jobben som kanske inte räcker åt alla. Just latinet har ökat rejält och på GU tog man enligt Göteborgs-Posten in 133 nya latinstudenter i höst, att jämföra med 50, när jag själv läste Latin A för 20 år sedan, vilket då var en anmärkningsvärt hög siffra. Distanskurser och deltidskurser ökar tillgängligheten. Och när tillgången på medmänniskor att konversera är skral, varför inte läsa ett antikt språk för att bättre förstå de gamla romarna eller Heliga Birgitta eller någon av läkarna som man hoppas slippa träffa.

Väldigt många skriver böcker. Förlagen har sett många nya författare i de växande manushögarna. Är det tid vi äntligen har fått, eller är det behovet att berätta om den här coronan, som gör oss till författare? Lite av varje, tror jag. Själv skulle jag nog inte kunna få ihop en bok på några månader och jag har inte direkt mindre att göra nu. Men vissa kanske har. 

Kanske är det bearbetning, att skriva om det som skrämmer och ställer livet på sin spets på ett alldeles nytt sätt. Det tror jag kommer synas i de böcker vi läser framöver. Men alla böcker kan ju inte handla om pandemin och muterade zombieminkar. Precis som vi behöver verklighetsflykt ibland när vi går igenom svåra grejer privat, så tror jag att vi i den här krisen har behov av lättsamheter och helt andra ämnen än just det vi kämpar med. Själv har jag svårt att ta mig an dystopierna just nu. Det kommer för nära. Andra, ganska många verkar det som, klickar hem Pesten från nätbokhandeln och räds inte att möta en fiktiv värld som i mångt påminner om vår. 

Jag är nog mer åt Decamerone-hållet, gillar tanken att fly staden – och pesten – med några vänner för att berätta historier i en behaglig, lantlig miljö. 

Tur att människan kommer i olika sorter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s