Adjö Elsa och Vivianne

Jag har vinkat hejdå till mina karaktärer Elsa och Vivianne i Nattens färger. De har rest iväg till tryckeriet och lämnat mig ensam. Jag är inte bra på att säga adjö. Avsked är hemska. Jag VET att vi bara pratar om två fiktiva karaktärer här, två som jag själv har uppfunnit till på köpet, men det är sorgligt ändå. Jag kommer inte skriva om dem något mer (boken är fristående och jag ser ingen fortsättning på den).

Det tog tid att lära känna dem. De hade det lite tufft att axla den roll som Léonie, Karin och Violet från min debutroman Klar himmel hade haft hos mig. Trion var nämligen ett härligt gäng som jag älskade att hänga med och jag ska inte sticka under stol med att Elsa och Vivianne kändes som ett trist substitut när de hade dragit. Men Elsa och Vivianne växte och nu kan jag stolt säga att jag är lika bra kompis med dem som mina första karaktärer.

I kulisserna väntar Disa och Betsy från Svarta vingar. Jag känner dem ganska bra, men jag måste komma dem ännu närmare. De har inte blivit mina bästisar än, tagit sig in under huden och in i blodet. För att vara någorlunda anständig tänker jag att jag åtminstone måste sörja Elsa och Vivianne i någon vecka eller så innan jag deklarerar att jag har två nya BFF.

Måste man förresten älska sina karaktärer? I våras, när jag påbörjade skrivprojektet som är mitt fjärde – och hittills ej namngivna manus här på bloggen eftersom det är långt ifrån klart – funderade jag väldigt mycket på det (här hittar du ett inlägg jag skrev om det). Anledningen var nämligen att min huvudkaraktär i den texten är betydligt mer komplex än andra personer jag skrivit om. Jag vill att hon ska framstå som en kameleont, att läsaren tidvis uppskattar henne och tidvis ogillar henne starkt. Hon kommer göra saker som får en att häpna – på ett dåligt sätt. Därför är hon svårare för mig att älska utan reservationer, men jag har kommit fram till att jag tycker ganska bra om henne ändå (åtminstone tillräckligt mycket för att försöka skriva en bok där hon är huvudpersonen).

Elsa och Vivianne har alltså packat sina saker och gett sig av. Efter att ha levt med dem först i ett års tid när råmanuset blev till och sedan i lite mer än ett halvår under tiden redigeringen pågick så är det klart att jag saknar dem. Jag har under den här tiden tänkt nästan lika mycket på dem som jag tänker på mina barn. Det låter inte helt friskt när jag skriver det, inser jag, men det är faktiskt så det ligger till. Ens huvudkaraktärer tar mycket tid och kraft. Därför är det kanske inte så konstigt att det känns som ett tomrum när de försvunnit och jag inte längre behöver måna om deras väl och ve.

Känner ni också så? Eller är det bara jag som är knäpp? (Kan åtminstone någon svara ja på den frågan så känner jag mig inte så ensam…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s