Galet att byta genre

”Slutligen vill jag verkligen pusha dig för att du ska fortsätta skriva. Och det jag ser är att du kan skriva spänning/deckare framför allt. Du har ett bra driv och är bra på att gestalta. Lite mer effekter och dramaturgi så kommer du bli ännu bättre på det här!”

Jag skickade två manus till samme lektör. I kommentarerna till det andra avslutade han så här. Det var i januari 2017. Det är snart fyra år sedan och jag har haft den där tanken med mig sedan dess. När jag väl började skriva på allvar var det människor jag ville berätta om. Det kommer sig antagligen från min journalistik. Jag älskar att intervjua ”vanliga” människor för jag är övertygad om att alla har en historia att berätta om man bara är villig att dela med sig. En titt på mig och man ser antagligen en högst vanlig person. En Lars Johansson, om ni så vill (läsare av Nästan Friends förstår vad jag menar). Fru, barn, bil, hund, skidsemestrar, solsemestrar och inte så mycket mer. Gräver man djupare finns något betydligt mörkare med en psykiskt sjuk mor och sådant som hör hemma i en roman (någon gång ska jag skriva den, när jag vågar och orkar) och jag är inte unik.

Jag menar, till och med i Lars Johanssons liv finns det dramatik. Vi har alla en historia att berätta och jag gillar det. När jag läser deckare/polisromaner är det ofta serier. Vi får följa samma polis, journalist, åklagare, vad det nu må vara, över flera böcker och till slut är själva spänningsmoment sekundärt. Då är det människan jag vill veta mer om. I detta finns familjen. Själva grunden på vilken karaktären byggs. Genom för mycket eller för lite kärlek eller kanske fel kärlek skapas det som man ska stå på resten av livet och således har mina manus, och min debutroman, familjedramat som utgångspunkt.

Men så var det där här med deckaren.

Man byter inte genre hur som helst. Titta på de framgångsrika författarna. De bliver vid sin läst, som en duktig skomakare. Jag har helt enkelt tänkt att jag inte kan skriva deckare. Det är svårt. Jag har nämnt det tidigare. Man ska hitta någon att mörda och komma på varför denne ska mördas och av vem och dessutom ska det gärna finnas någon eller några andra som kan agera misstänkta fram till det stora avslöjandet. Jag visste inte om jag hade det i mig. Grejen är att jag fortfarande inte vet det, men jag gör alltså ett försök.

Jag har skrivit ett deckarmanus (som nu ska skrivas om, som jag berättade i förra veckan) och det är lite läskigt. Jag börjar känna mig trygg i familjeberättelserna. Jag har hittat något där och jag borde bara bli bättre på det. Jag har dessutom ett par historier som pockar på uppmärksamheten, men nu lägger jag det åt sidan.

Har du bytt genre? Berätta i kommentatorsfältet, här eller på sociala medier, och om inte, skulle du vilja? Finns det något som lockar eller är jag fullständigt knäpp som ger mig på det här?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s