Läskiga läsare

Idag ska jag berätta om läskiga läsare och hur man övervinner sin rädsla för dem. Jag har alltid tyckt att det är lite otäckt att någon ska läsa det jag har skrivit. Det gick an när jag frilansade som inredningsreporter, det kändes inte så läskigt att skriva hemmahosreportage och sväva iväg om köksrenovering eller husets idylliska läge. Men det är mycket värre med skönlitterär text där varje ord är mitt, valt med omsorg, och på något sätt är mer utsatt för tyckande.

I många år skrev jag utan att någon fick läsa. Inte ens någon som skulle vara snäll i sitt omdöme. Det kändes för privat att lämna ut texten, trots att jag inte hade skrivit om mig själv utan någonting påhittat. Samtidigt drömde jag om att bli författare. Det är lite svårt att få ihop de två sakerna, eller hur? Tanken på att skriva under pseudonym föresvävade mig, men det kändes också löjligt. Är det inte bara redan berömda författare som hittar på en pseudonym om de vill prova en ny genre eller helt annan stil än det de tidigare skrivit?

Jag började skriva en roman. Med ett uttalat syfte att försöka få manuset antaget insåg jag att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och närma mig tanken på att någon skulle komma att läsa det. Lustigt nog tänkte jag enbart singularis här; någon. Jag borde ju insett att en hel drös människor skulle behöva läsa manuset innan det blev en färdig bok, men det gjorde jag inte. Om det berodde på bristande insikter i hur förlagsvärlden fungerar eller bara någon sorts tunnelseende vet jag inte. Jakten på denna någon började hur som helst och det blev min lillasyster som fick det otacksamma uppdraget. Usch vad jag våndades innan jag skickade iväg det. Jag minns att jag tillsammans med filen skrev en massa ursäkter i stil med ”Jag vet att det saknas det här… och det här… och att jag inte har fått till den här passagen så bra…”. Svaret kom och min syster, som är mycket snäll och insiktsfull, sågade mig inte längs fotknölarna. Hon hade faktiskt några riktigt positiva saker att säga som jag sög åt mig som en svamp.

Jag överlevde alltså den första läsaren. Något stärkt i självförtroendet skickade jag mer text till henne och lite senare svarade jag i en facebooktråd om att byta texter med en helt okänd person. Någon som liksom jag börjat skriva en bok och behövde någon som kunde ge feedback och komma med glada tillrop. Det blev början på en vänskap som lyfte mitt skrivande enormt. För varje gång jag skickade iväg texten gick det lättare. Det heter att det som inte dödar härdar, och lite så var det för mig. Mitt råd om du känner samma motvilja mot att lämna ut din text är att ändå tvinga dig själv att göra det. Våga ta steget, kliv ur din bekvämlighetszon – du kommer vinna på det i längden!

Min debutroman Klar himmel har vid det här laget sålts i över 20.000 exemplar. Förmodligen är det fler personer än så som tagit del av den då biblioteksböcker lånas ut och ljudböcker streamas. Det är en svindlande summa. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi drömt eller hoppats på att så många skulle läsa min bok! Från att knappt ha vågat låta någon i min närhet läsa så är det 0,2% av Sveriges befolkning som nu läst de ord jag värkt fram. Fortfarande ger det mig fjärilar i magen. Givetvis kan inte alla tycka om min bok, men de fina kommentarer och positiv feedback jag får från många läsare uppväger de negativa. Jag är så tacksam för det, och det ger mig mod att fortsätta skriva och dela med mig av mina texter.

Tänk om jag aldrig hade vågat låta någon läsa…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s