Back to basics: skam och medberoende

Så här mot slutet av mitt bloggår tänkte jag återvända till det jag ser som ett av de viktigare ämnena i min debutbok: Att öppna upp hur vi pratar om och kring alkoholmissbruk och medberoende. 

Borås Tidning gjorde nyligen ett reportage om en kvinna som numera är nykter alkoholist. Hon beskriver detaljerat och ingående vilka mängder alkohol hon kunde hälla i sig. Vilka hon försökte lura, inklusive sig själv. Det lägsta: gångerna i fyllecell, morgonbesöken på bolaget, rattfyllorna. Jag tror att det kan vara avgörande att faktiskt våga berätta om de groteska detaljerna för att de som står utanför ska förstå. Avgörande för att de ska förstå vidden. Förstå skammen. 

En av mina närmsta vänner, J, ringde upp mig när hon läst min bok och sade att hon ju förstått att, men inte hur. Detaljerna berättar det fulaste och de kan chocka. Skapar skam för oss som varit i det och gjort allt för att det inte skulle synas. Om inte skammen vore. 

Jag ville vara rättfram i min bok och jag skalade av, så att nästan bara det jobbiga fanns kvar. Ville inte hitta på några ursäkter för min upplevelse. Det blev ett ensidigt perspektiv, som bara i enstaka meningar tog någon hänsyn till pappaperspektivet. Bara de detaljer som jag mindes, som såret han fick i pannan när han ramlat i tvättstugan. Den söta lukten av Marinella i hans urin. Hur man gör sig av med madrassen som man försökt att ta sitt liv på. Detaljer som pappa själv aldrig kunde prata om. Om det var av förträngning eller skam, det kanske går på ett ut. 

Men nu var det en kvinna som själv missbrukat, hade varit igenom det här – och vågade berätta om det som hon antagligen skämts allra mest för och hon kunde också se på det objektivt, vad sjukdomen gör med hjärnan och våra tankar, vilket kanske kan minska skammen en aning, om vi försöker se sjukdomen så.

Det blev väldigt fin respons om hur modig hon var, hur stark hon var som berättade. Det modet behövs. Men det som kanske berörde mig mest var hur hon sörjer vad hon gjort och inte gjort mot sin son. 

Kanske min pappa också skulle sagt det, om han haft förmågan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s