Snart eller aldrig

Just nu håller jag författarpaniken stången genom att ägna mig åt historiskt tänkande. Låt mig förklara. Det där med att prokrastinera dyker upp ständigt och jämnt i de sammanhang många av oss rör oss i, det vill säga, författeriet. Det är nämligen så att innan man nått en viss nivå har man bara en enda deadline och det är den vi sätter upp för oss själva.

Då ska jag vara klar, bestämmer vi, och så siktar vi ditåt. Det är bra med målsättningar, men det kan också vara stressigt. Om det inte händer. Om man inte är Stephen King-duktig och skriver sina 2000 ord om dagen, vad händer då? Jo, då kommer den smygande. Stressen. Då blir hobbyn och glädjen till något annat. Till ett jobb och till ett måste som ligger och trycker på där bakom samtidigt som vi försöker få allt annat att få plats i de 24 timmar vi får till godo varje dygn. Lämning, hämtning, arbete, träning, handling, städning, nattning, matlagning och så vidare och så vidare. Någonstans ska skrivandet få plats.

Samtidigt som duktiga kollegor hamrar ur sig tusentals tecken om dagen och och med all rätta visar upp sina framsteg i sociala medier. Jag har själv gjort det. Nu är jag på andra sidan. Samtidigt som året rusar mot sitt slut har jag inte kommit en punkt närmare … punkten. Mitt deckarmanus ligger där som Det Skvallrande Hjärtat och i det närmaste dundrar. Som ett dåligt samvete.

Det är då jag måste minnas min historik. Det är då jag måste inse att tiden kommer när det är rätt för mig att göra det jag ska göra. Ungefär som när jag under sommaren 2019 skrev klart det manus som nu i stället ska ligga som ett oerhört genomarbetat synopsis när jag skriver om texten.

Jag börjar närma mig Debutantbloggslutet och med två inlägg kvar, efter det här, vill jag ägna mig åt en tillbakablick och en framåtblick. Detsamma tror jag gäller mina fyra medbloggare. Så därför vill jag passa på att avsluta det ”vanliga” bloggandet med den här uppmaningen. Andas och ta det lugnt. Har du gjort det förr så kan du göra det igen. Det är inte nu eller aldrig. Det är möjligen snart eller aldrig. Eller ännu hellre. Snart eller senare.

För vi älskar det vi gör. Det är bara det att vi måste minnas det igen och när vi väl gjort det så kommer det andra av sig självt. Det vågar jag lova. Så ta en pepparkaka till. Det har du med all säkerhet gjort dig förtjänt av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s