Throwback torsdag: 2020

Missförstå mig rätt, jag är inte den där positiva med halvfullt glas, livet från den ljusa sidan etc., men får inte 2020 oförtjänt med skit? Jag stämmer gärna in i samma blues som Sara häromdagen, oändligt led på allt som börjar på distans-, när jag vill vara nära, att corona inte längre är i första hand en öl, i andra hand ett brädspel och att en zoomfest numera innebär en bättre fredagskväll. Men är det årets fel? Och alla ni som bara vill lämna 2020 bakom er, har ni fått något slags förhandsbesked om att 2021 kommer att bli ett bättre år? Okej, okej, vaccinet och det, men även om vi slutar att käka typ fladdermus, så kommer vi ju att kasta oss in i flygamaskinerna till Thailand och New York, så fort vi får klartecken och coronapass, inte ett dugg klokare än för ett år sedan. 

Jag är inte jättenöjd med hur 2020 blev. Men jag gav ut en bok. Under våren tog den alltmer konkret form, i mejlkontakten mellan mig och förlaget. Jag minns väntan, våndan, domen som inte alls var så farlig som, mig veterligen, alla som väntar på besked från sin redaktör fruktar, utan en varlig läsning med känsla för min text och mitt språk, så att jag kunde förbättra och förstärka. 

Jag minns valet mellan olika varianter av omslag. Färger, typsnitt, baksidetext. Författarfotot! Svåra, ångestframkallande val, men det blev bra till sist. 

Jag minns känslan att till sist, efter diverse förseningar, packa upp lådan med mina böcker i, hur boken kändes i min hand – och hur den kändes inuti. Nu var det på riktigt. 

Det blev en release till sist, en släpphändelse. Juni bjöd på fantastiskt väder och jag kunde fira boken utomhus och med diverse anpassningar för minskad fysisk kontakt och ökad handspritsanvändning. Men det gick! Och hela dagen kom det folk som ville säga grattis och köpa med sig bok och äta prinsesstårta som smält i solen. 

Så började folk läsa och höra av sig. Om jag tvivlat på att det var rätt att berätta den här historian, så fick jag bekräftelse på att jag gjort rätt nu. Några berättade att de kände igen sig. Många sa att det var en stark upplevelse. En del sa att det var bra skrivet. Det tar jag med mig. 

Men vissa saker hände aldrig. Jag kontaktade aldrig bibliotek och föreningar för att komma ut och bokprata. Jag anmälde mig aldrig till de mindre bokmässorna för att delta. Vem vet, det kanske händer i framtiden. Däremot fick jag prata i radio om både boken och mig. Och om Backstreet Boys, överraskande nog. 

Jag blev recenserad. Inte i en massa tidningar, men recensionen som trycktes i den lokala tidningen kunde även läsas i några andra tidningar. Det var ett väldigt fint omdöme, tyckte jag, och det var intressant att se vilka delar av texten som recensenten tagit fasta på, precis som de mer personliga samtalen jag hade med läsare.

Hösten har gått och när jag fick försäljningssiffrorna kunde jag konstatera att min bok sålt hyfsat för en poesibok. Det är inte i närheten av Kristins fantastiska siffror, men mer än jag hade hoppats på, även om jag försökte drömma realistiska drömmar.

På mitt skrivbord på jobbet ligger nu tre exemplar och väntar på signering och vidare hantering för julklappsutdelning. Tänk att någon vill ge bort min bok i present!

Och bloggandet. För drygt ett år sedan fick jag besked om att jag, tillsammans med fyra andra författare, skulle skriva på den här bloggen om debutantåret. Jag har skrivit om allt det här, om drömmar, ångest och vedermödor, precis som alla debutantbloggare före mig. Att få lära känna fyra andra författare i ungefär samma sits, har varit en riktigt bra grej med 2020, året då man inte skulle umgås med nya bekanta. Jag hoppas att vi kan ses på riktigt en dag. 

Så ja, för mig är 2020 inte bara skräp, utan också året då jag kom ut med en bok, min allra första egna. Och inte minst kom jag ut med de här erfarenheterna som jag bär på, vilket är ett stort steg för mig, och kanske ett litet steg för mänskligheten, åtminstone den delen som vågar haka på. På nyårsafton kommer jag att skåla, fortfarande med ett halvtomt glas, för ett gott nytt 2021, som kanske blir bättre än året vi lämnar bakom oss – men det tror jag när jag ser det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s