Don´t look back in anger

Ibland kan man ju känna att man har en jäkla otur. Här går man och drömmer om att få debutera som författare i evigheters evighet (det var en gång en pojke som …) och så när det äntligen blir av sker det mitt i den värsta kris landet har upplevt sedan … ja, i modern tid åtminstone. Därpå inser man hur oerhört själviskt det är att tänka så och så får man inte ens må lite dåligt över oflaxet för det vore extremt osympatiskt och så snurrar det på.

Vi kan väl åtminstone konstatera att 2020 är ett år vi kommer minnas länge. Jag funderade så sent som i dag ( i går för er) på om min son kommer fråga om det här året när han blir stor eller om det kan vara så illa att vi vid det laget har upplevt fler pandemier som en följd av miljöförstöringen och vår osvikliga förmåga att förvägra djuren och naturen en möjlighet att leva ostört? Vi får väl se. Jag kommer åtminstone alltid minnas 2020.

Jag kommer att minnas det för att jag fick läsa några fina debuter, varav ett par kändes lite extra av rent personliga skäl, ingen nämnd, ingen glömd, men jag tror att ni vet vilka ni är. Jag kommer att minnas det för att jag fick lära kära fyra härliga författare och människor som tillsammans har kämpat för att ni varje dag under hela det här hemska året ska ha haft något att läsa som handlar om att skriva, läsa eller annat som har med ämnet att göra. Tack för det Hanna, Kristin, Malin och Sara.

För det här var året med Debutantbloggen och eftersom det här är mitt näst sista inlägg måste vi givetvis stanna till där. I dag är det nästa exakt 365 dagar sedan jag fick beskedet att jag skulle bli en av fem som skulle få möjligheten att driva den här traditionen vidare. Det har varit en utmaning. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Det har funnits tillfällen då inspirationen har sinat som i en torr brunn, det har funnits sena kvällar i sängen då jag kommit på att jag glömt morgondagens inlägg och gått upp för att skriva det samtidigt som resten av familjen snusat vidare i lugn och ro.

Men mer än något annat har det varit kul och nu känns det lite vemodigt att inse att jag bara har en text kvar att skriva. Jag hoppas att jag har erbjudit till ett visst läsnöje, kanske fått någon att fundera en gång extra eller bidragit till någon slags tanke som tagit dig vidare. Jag har åtminstone fått det av er och era kommentarer.

Avslutningsvis kommer jag givetvis minnas min debut. För även om det inte blev en stor fest, även om det inte blev någon Bokmässa, även om jag inte fått besöka ett enda bibliotek eller hålla en enda föreläsning, och även om jag inte kunde genomföra min ”hemliga marknadsföringsplan” så har jag ändå släppt en bok. En bok som många har tyckt om och det bästa är att det inte är över. Så sent som i dag (ja, i dag fredag) signerade jag ett ex och la på brevlådan och jag fick ett meddelande ( i går alltså) från en alldeles strålande författare om att hen börjat läsa Nästan Friends. Vad som än händer (låt mig återkomma till det i mitt sista inlägg) så finns den där ute. Den kommer att ligga under ett flertal julgranar, till exempel och den är för evigt, faktiskt.

Så det här var ett jäkla skitår och vi kan inte säga något annat, men jag tänker inte vältra mig i det. Jag har det trots allt rätt bra. Jag har ju för sjutton släppt en bok och jag har skrivit i Debutantbloggen. Tack för det 2020.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s