But I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Det är det här inlägget jag fruktar. Det är det här inlägget som kommer förfölja mig i ett år. Det är det här jag ska läsa i slutet av 2021 för att se vad det blev av allt jag hoppats och drömt. Mitt sista inlägg. En blick mot framtiden. Fullt av löften till mig själv och inte minst packat med förhoppningar om vad som komma skall. För det är ju så. 2020 kommer jag alltid minnas som mitt Debutantår. Jag kommer minnas det av andra anledningar också, men dessa delar jag med i stort sett varenda levande, tänkande människa på planeten. Det andra är mitt. Det blev inte som jag tänkt. Det blev inte vad jag hoppats.

I have climbed the highest mountains
I have run through the fields
Only to be with you
Only to be with you

På många sätt har det varit fantastiskt. Bara tanken på att det i går, på självaste julafton, öppnades paket som innehöll min bok (jag VET att det var så eftersom jag signerat ett antal böcker själv med julhälsningar till någon annan än den som köpt boken) är ju fullständigt glimrande. Att människor som läst den har hört av sig med värmande ord är otroligt upplyftande och att etablerade och erkända kollegor gett tummen upp är stärkande. Jag är stolt över vad jag gjort, jag är tacksam mot förlaget, men det blev inte vad jag hoppats på.

I have run I have crawled
I have scaled these city walls
These city walls
Only to be with you

Åh, jag hade möjligen fantasier (jag fantiserar ju i text jämnt och ständigt så det är knappast någon överraskning att jag ibland även fantiserar om verkligheten) om det osannolika, men rent intellektuellt var jag givetvis fullt medveten om att det här inte skulle bli något oerhört genombrott av episka mått. Jag visste hur förutsättningarna såg ut. Samtidigt hade jag en plan för hur jag skulle knäcka dessa förutsättningar och göra något mer än det förväntade, men en pandemi kom emellan, stampade på de där planerna och nu är året alldeles snart förbi. Good Riddance, men visst kommer jag att sakna 2020 till viss del och det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

I have kissed honey lips
Felt the healing in the fingertips
It burned like fire
This burning desire

Debutantåret kom och gick och nu ska jag blicka framåt. Jag kommer alltid älska Nästan Friends och jag är så glad att jag inte är ensam om detta, men jag vill mer. Jag vill större. Jag vill häftigare. Således kommer vi nu till det jag fruktar. För när jag återkommer till Debutantbloggen om 365 dagar eller så (om den traditionen står sig vill säga) för att skriva om mitt 2021 vill jag inte göra det med en berättelse om ett bortkastat år. Jag vill berätta om min fortsatta författarresa. Jag vill ha tagit nästa kliv. Minst. Helst flera. Och jag vill göra allt det där jag drömde om att jag skulle göra i år.

I have spoke with the tongue of angels
I have held the hand of a devil
It was warm in the night
I was cold as a stone

Och här är grejen. Det hänger på mig. Åh, jag kommer behöva hjälp. Jag kommer behöva stöttning, testläsning, kanske en redaktör, peppning, kärlek och så vidare. Glöm myten om The Self Made Man/Woman. Men utan mig går det inte. Jag är grundingrediensen. Om jag har allt det andra, och det har jag, så hänger det i slutändan på mig. Jag måste skriva så bra att andra ser det och vill ge det till ytterligare andra. Jag vill finna det där jag drömt om så länge och här finns ytterligare en grej. Jag vet att många av er läsare också vill det. Jag blickade tillbaka i mitt förra inlägg, låt oss blicka framåt tillsammans nu. Låt oss lova oss själva att vi ska göra allt för att det ska bli så. Ni kanske skriver ett gästinlägg 2021 för att ni äntligen nått dit eller så tar ni över Debutantbloggen 2022 eller så gör ni något annat, men ni gör det ni gör för att ni gjorde allt det andra först. Ni skrev så bra.

365 dagar. 365 dagar för att se till att jag kommer tillbaka med något verkligt att berätta nästa gång jag skriver i den här bloggen. 365 dagar för att hitta det jag letat efter. Det säger vi.

Avslutningsvis vill jag tacka Anna, Ina, Jens, Mirijam och Pia för att de gav mig chansen att ratta den här institutionen. Jag vill tacka alla läsare och framförallt vill jag tacka Hanna, Kristin, Malin och Sara för att ni varit så hjälpsamma, skickliga, inspirerande, roliga och framförallt snälla (det viktigaste man kan vara) under året. NI gjorde det omöjliga. NI gjorde det till en höjdare.

Stort lycka till nu till våra efterträdare. Vi hörs om ett år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s