En helt genomsnittlig debut

Mitt första inlägg sammanfaller märkligt nog med min födelsedag. Jag fyller 36 i dag. Någonstans har jag läst att just 36 är genomsnittsåldern för att debutera som författare i Sverige, men när jag googlar runt får jag fram olika siffror, allt från 35 till 43. Astrid Lindgren var 37. Eftersom jag gärna vill se en mening med det här inlägget så väljer jag att fokusera på hörsägen och bestämmer från och med nu att 36 år är Den Svenska Genomsnittsåldern Vid Författardebut. 

Bild från förra året när jag fyllde 35 och man fortfarande kunde fira på lokal.

Jag har sällan känt mig så genomsnittlig. Jag är vit, kvinna, i rätt ålder och jobbar inom media. Dessutom är jag en författardebutant som började skriva utifrån en självupplevd erfarenhet, vilket jag har lärt mig är typiskt för kvinnliga författare. Det känns bra att vi redan från början etablerar premisserna: från mig kan ni inte förvänta er några stordåd. Men förhoppningsvis helt okej inlägg med lite överdrifter här och där för dramatisk effekt. I bästa fall ett gott skratt (fast räkna inte med det för då får jag prestationsångest).

Eftersom jag inte känner er läsare ännu och ni inte känner mig så tänkte jag börja med att dela med mig av en snyfthistoria ur mitt liv. Sådana brukar vara en bra ingång till en långvarig relation. När jag gick i gymnasiet, i början av 00-talet, uppskattades mina försök till skojiga texter inte av alla. Min lärare Anita gav mig nämligen aldrig mvg på uppgifterna, eftersom hon hävdade att jag skrev “för humoristiskt”. Det blev vg, ibland vg+ eller till och med vg++. Men mvg-nivån nådde jag aldrig. De där plussen fanns bara där för syns skull, det var inget som inverkade på slutbetyget. Det blev till slut ett vg i ämnet textkommunikation. Om Anita läser detta så vill jag säga: tack. Tack för att du fick mig att känna mig som en underdog som hade något att kämpa emot. Även om det i min lilla medelklassbubbla bara var mot några töntiga plus som inte betydde något. 

Jag kan tillägga att jag en gång i högstadiet fick vg+ på ett matteprov och grät mig till ett mvg av min alldeles för snälla mattelärare. Det är ett av mina mindre stolta ögonblick men likväl kännetecknande för min person. Metoden är inget jag rekommenderar, inte heller när det kommer till att skicka in sitt manus till förlag. Jag har nog aldrig hört talas om någon som gråtit sig till ett bokkontrakt. Min egen historia om hur jag blev antagen sparar jag till ett framtida inlägg, eftersom det skulle förstöra den bild jag målat upp av mig själv som en person med begränsad talang, ständigt kämpandes i motvind. Just nu kämpar jag till exempel mot impulsen att radera hela detta inlägg och skriva något vettigt istället. 

Det slår mig att jag kanske borde passa på att nämna min roman “Någon annans tidsfördriv”, som är hela anledningen till att jag får skriva på Debutantbloggen. Jag började skriva i mars, precis när coronapandemin hade lamslagit landet. Under de följande sex månaderna skrev jag oftast på nätterna efter mitt skiftjobb där jag slutar vid midnatt. Timmarna mellan 00-03 var bara mina, då jag satt och knattrade på tangentbordet vid mitt köksbord. Det blev en historia om jakten på en catfish, om Doris ganska jobbiga familj i Värmland och om hennes jobb som pressansvarig för dokusåpan Château Amore. 

Just nu känns juni, då boken ges ut, väldigt långt bort. Jag får stup i kvarten impulsen att be förlaget dra tillbaka boken så att jag slipper utgivningsångesten. Men det är väl precis det den här bloggen ska handla om. Mitt första blogginlägg passar alltså perfekt in i mallen och jag kan därmed trycka på “publicera”, lättad över att ha motsvarat förväntningarna precis lagom mycket. Hörs snart!

7 reaktioner på ”En helt genomsnittlig debut

  1. Fint, Ann! Undrar ifall det stämmer det där om att kvinnor skriver om egna erfarenheter i högre grad? Eller kanske är det rätt jämnt – bara att det hellre betraktas som Stor Konst (snarare än snaskigt/självutlämnande) när typ Norén eller Knausgård gör det? 😉

    • Minns inte längre var jag läste det, men resonemanget gick basically ut på att män som debuterar oftare gör det med kanske en historisk roman, fantasy, deckare eller liknande medan många kvinnor rör sig mer kring den egna verkligheten, åtminstone i debuten. Tror dock du är något på spåren!

      • Ja, det har du nog helt rätt i! De flesta män i min närhet läser dessutom hellre fantasy eller typ biografier/fackböcker än romaner, så det ser säkert ut på motsvarande sätt i många mäns skrivande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s