Allt började med en teckning

I mitt första inlägg här på Debutantbloggen känns det passande att skriva om hur min debutbok Pensionat Solvändan (Lange Forlag) kom till. Boken, som kom ut i augusti 2020, är ju trots allt anledningen till att jag nu är en av fem som fått förtroendet att driva Debutantbloggen under år 2021. Men bokens tillkomst är också ett bra exempel på hur mitt skrivande oftast fungerar. Själva skrivarprocessen i sig och vad som inspirerar till skrivande är för övrigt ämnen jag med all säkerhet kommer att återkomma till här på bloggen under året. Men låt oss ta allt i rätt ordning.

Allt började med en teckning – jag tycker om att i text eller bild arrangera möten mellan människor. Mest för mitt eget höga nöjes skull. I detta fall bestod mötet av en äldre kvinna i fin hatt och en liten kille i sjömansklänning. Under bilden skrev jag: En äldre dam frågade vad tösen hette? ”Beatrice” sa jag. Jag är ganska säker på att mamma hörde, men hon sa ingenting.

Den här bilden ställde naturligtvis frågor. Vem var killen? Varför bar han sjömansklänning och varför sa han att han hette Beatrice? Vem var den äldre damen och var befann de sig? Nu kan ju vän av ordning undra varför jag som själv tecknat bilden inte redan visste detta? ”Har du inte koll på vad du själv tecknar?” kunde ju någon fråga. Och det enkla svaret på den frågan är: ”Nej, jag har inte en aning. Jag är lika överraskad som du!”

Ganska snart växte hur som helst lusten i mig att hitta svaren på dessa frågor. Interiören på bilden fick mig att tänka på något slags pensionat. Det såg i alla fall så ut. I bakgrunden syntes en dubbel svängdörr med runda glasrutor av det slaget som ofta brukar leda in till ett storkök. Dubbeldörren i kombination med de något gammaldags mönstrade tapeterna, samt ett porträtt i oval ram, andades pensionatsmiljö. Av okänd anledning hade jag länge burit en vilja att få plocka in ett vissällskap i något sammanhang. Ty inget kan väl vara trevligare än ett vissällskap på resa? Därför gjorde jag ytterligare en bild där just ett vissällskap kommer, glatt sjungandes, nedför en trappa på till synes samma pensionat. Killen i sjömansklänningen står nedanför trappan, med en smörgås i handen, och tittar nyfiket upp på den sjungande skaran.

Här hade jag alltså en kille i klänning, en mamma, en äldre dam i hatt och ett vissällskap inhysta på ett pensionat – här fanns definitivt något att väva en historia kring! Sommaren 2016 började jag att skriva på det som senare skulle komma att bli manuset till Pensionat Solvändan. Men jag visste inte då, inledningsvis, att jag skrev en barnbok och jag hade inte en aning om vad som skulle hända personerna på pensionatet, vilka de var och vilka fler som bodde där. Allt var ännu öppet.

Och just det öppna och okända är avgörande för mitt skrivande – jag måste få vara ovetande om historiens vindlingar så långt det är möjligt. Gör jag upp en plan, en grovskiss, över historien är det som att den faller ihop och dör. Jag tappar intresset. Jag har prövat – gjort noggranna karaktärsstudier, lagt upp en översiktsplan över handlingen, försökt att förhålla mig till den dramaturgiska kurvan, osv. Men när det här förarbetet väl är gjort inser jag varje gång att det inte längre finns anledning för mig att skriva. Ty då vet jag ju redan allt och inget finns kvar att upptäcka. Jag kan, i mitt skrivande, känna igen mig i det Too-Ticki säger i Tove Janssons bok Trollvinter från 1957: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som är så lugnande.”

4 reaktioner på ”Allt började med en teckning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s