Nytt år. Nytt allt.

Nytt år. Nytt allt. Vilken jävla tur.

Vid den här tiden förra året roade jag mig med tarotkort. Det finns en liten häxeributik här i Visby, på våningen nedanför min tandläkare. Den heter Solkristallen, och en skylt utanför visar var man kan parkera sin kvast. Lite skönt självironiskt, sådär. I skyltfönstret finns stora ametister, drömfångare och buddhastatyer. Inuti butiken luktar det naturligtvis rökelse. På anslagstavlan olika lappar, kontaktuppgifter till healers, schamaner, en völva. Jag frågade i kassan efter en fin tarotkortlek, så liten att man kunde ha den i fickan.

Nu ska vi inte blanda ihop äpplen och päron. Jag är vetenskapligt skolad. Jag inte bara tror, utan vet, att den vetenskapliga metoden är en exceptionellt välorganiserad process för mänskligheten att försöka förstå universums mysterier. Jag tror inte att det går att ta genvägen till denna förståelse via tarotkort eller völvor. Jag baserar min tillvaro på ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, precis som det står i patientsäkerhetslagen.

Fast ibland, kring årsskiftet eller när jag inte mår bra, kollar jag mitt horoskop. Det började en nyårsdag för några år sedan efter att min dåvarande kille hade lämnat mig (han ångrade sig sen, vi är gifta nu) och jag hade sumpat mina nycklar och mobil på nyårsfesten och och jag bara hade den där förbannade blippen så man kom in i byggnaden. Så jag fick sova i soprummet. Allt var så bottenlöst miserabelt att jag bara behövde något, vad som helst, som lovade att det skulle bli bättre. Horoskopet lovade en nystart. Okej, vi kör, tänkte jag, lade ner mina planer om att bli poet och sökte läkarprogrammet. (Jag har aldrig berättat det här för någon förut. Inte ens min man.)

Ja jag vet. Det här är enormt skämmigt, nästan tabu i mina kretsar. I min verklighet är 5 år gammal vetenskap totalt obsolet; mångtusenårig vetenskap är, i bästa fall, ett skämt. Men som så mycket annat var det ett sätt att försöka få tillbaks kontrollen över en tillvaro som är skrämmande, förvirrande och jävligt slumpartad. Särskilt det här med boken, vilket helvete det hade varit att vänta på förlagen, helvete att ta beslut kring allt och inte blev det bättre av att skriva kontrakt heller. Så därför köpte jag de där små tarotkorten. Dessutom hade jag läst på internet att de kunde vara användbara när man utvecklar en story, så jag skyllde på det.

Tarotkort är snygga, ornamenterade, symboltunga. En normal tarotkortlek påminner om en vanlig spelkortlek, men innehåller 78 kort varav 22 trumfkort med ockult innebörd. Trumfkortens uppbyggnad och inbördes ordning påminner om ”hjältens resa”, det där som Joseph Campbell skrev om. Riktiga tarotpersoner håller kanske inte med mig här, men eftersom jag jobbar med storytelling så är liknelsen högst relevant. Men mer om Campbell någon annan gång.

Förra året vid den här tiden visste jag inte vart mitt liv var på väg. Manuset var färdigt och ändå inte. Jag hade precis skrivit kontrakt med Ordfront, men det var så mycket kvar att göra innan manuset var utgivningsklart. Glädjeruset som inföll vid kontraktsskrivningen hade gått över. Massor av arbete återstod. Jag cyklade fram och tillbaka till vårdcentralen där jag jobbade. Inte ens patienterna hade några intressanta sjukdomar. Allt hade stagnerat. 

Så en januaridag gick jag hem och lade tarotkorten i en klassisk nybörjarformation. Sen gav jag mig på att tolka dem. I en särskilt känslig position låg kortet ”tornet”, som förvarnar om en annalkande katastrof. Konflikt. Kris. Sammanbrott. Bilden föreställer ett vitt torn som träffas av blixten, i vissa lekar faller en man och en kvinna ut ur tornet. Liksom va fan. Det kändes ju inget vidare. 

Jag lade om korten. Tornet kom upp igen. Hade jag blandat dåligt? Korten fick ligga i en låda. Försökte nästa dag igen. Tornet igen. Ett försök till. Tornet. Det var inte roligt längre.

Enligt tarotpersoner ska tornet, trots allt, vara ett positivt kort. Det symboliserar förändring, att det gamla egot destrueras för att ge plats åt en ny sanning och så vidare.

En nystart. Så jävla klämkäckt. ”Det finns en mening med allting”: det absolut drygaste man kan säga till någon i kris.

Jag var totalt opepp på förändring. Efter nästan två årtionden som vagant hade jag hittat hem, köpt hus, stabiliserat mitt liv och skrivit en bok. Vad skulle hända? Kanske skulle Ordfront riva kontraktet? Skulle jag och Olle skiljas? Mitt jobb? Skulle något hända mina barn?

Det får inte ske. Jag har haft nog med livsomvälvande händelser de senaste åren, tänkte jag och cyklade extremt långsamt till jobbet. Ingen bil får köra på mig. Huset får inte brinna. Ordfront får inte riva kontraktet. Vad som helst men inte det.

Nej, tänkte jag till slut. Det här funkar inte. Du är forskare. Du kan inte hålla på såhär. Vetenskap och beprövad erfarenhet för fan.

True story: Bara några veckor senare kom Covid-19. Först bara ett skämt i personalrummet. ”Haha, tänk om den skulle komma till Karolinska efter alla neddragningar”. Sen började det komma patienter med hosta. Och sen blev det som det blev. Allt stängde. Miljoner dog.

Men mitt i allt det fruktansvärda kändes det ändå bra på något sätt, att åtminstone inte vara ensam i katastrofen. Tarotkorten var inte var så jävla fokuserade på just mig. Själv behövde jag aldrig ta farväl av någon närstående, men genom arbetet på sjukhuset blev pandemin extremt konkret. För första gången i livet var jag rädd för att gå till jobbet. Ganska många av mina mail till förlaget sändes mest för att förvissa mig om att min förläggare inte hade avlidit och/eller förlaget hade konkat. Häromveckan läste jag en text där Michel Houellebecq beskrev exakt samma fenomen. Det är min oro, rädsla och sorg, men också alla andras.

Ser ni de där små gula plupparna som flyger omkring tornet? De är hebreiska bokstäver, och ska representera välsignelser. Det dryga kortfan vill att jag ska komma ihåg att det kanske kommer något gott ur att allt rasar. När jag tänker på saken tar min bok avstamp i en djup personlig kris som till stor del fortfarande pågår. Lite känns det som om det där tornet är min skalle, som blixten slår ner i, och så sprutar det bokstäver ur.

Nu går vi jääävligt försiktigt in i det här nya året. Hoppas inte för mycket, kom ihåg att det kan rasa igen. Jag hoppas på debut i år, men vågar inte riktigt hoppas på någonting. I år har jag inte lagt några tarotkort. Årshoroskopet för 2021 lyder ”At the start of the year, you may take part in many social gatherings and parties, which is likely to turn out to be beneficial”

Tack för den stjärnor, skit på er.

/ Anna

Stjärnor som inte vet vad de snackar om.

4 reaktioner på ”Nytt år. Nytt allt.

  1. Spännande med tornet. Hur ser du på det i efterhand? Att det faktiskt kom upp flera gånger för att det hade något viktigt att förmedla?
    Jag är intresserad av det övernaturliga. Av tarot, horoskop, mediumskap, kontakt med andevärlden. Att ta del av litteratur inom ämnet och att höra andras berättelser om andekontakt tycker jag är spännande. Sen jag blev mer insatt har jag väldigt svårt att vifta bort det som trams eller inte tro på det.

    • Kul att du är intresserad! Jag vet inte vad jag ska tro faktiskt! Det var i alla fall väldigt konstigt. Håller mig alltid öppen för alternativa tolkningar, men ser tarotkort framför allt som ett sätt att förstå sitt inre snarare än en verklig länk till omvärlden. Tycker det är spännande men när det väl handlar om att ta viktiga beslut så behöver jag ha nägot mer konkret att hänga upp mig på. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s