Ett pensionat blir till

I mitt förra inlägg skrev jag om hur en teckning fick mig att börja skriva på det som skulle komma att bli manuset till min bok Pensionat Solvändan. Ganska tidigt infann sig vetskapen om att killens mamma arbetade i köket på pensionatet. En idé som dels frigjorde Algot något från mamman, till skillnad från om de varit där som gäster, dels gav mig möjlighet att låta dem befinna sig där under hela sommaren och inte bara någon vecka. Den äldre damen som jag hade tecknat i den första skissen gick utan protester med på att vara med i det trevliga vissällskapet jag också hade skissat på. Detta sällskap fick i sin tur dyka upp ganska tidigt i manuset, eftersom jag ville få damen på plats då Algot väl hittat sin klänning. Jag höll ju trots allt på att skriva mig fram till det där mötet mellan henne och Algot. ( Se mitt förra inlägg)

”Ett vissällskap hade flyttat in på pensionatet kvällen innan. Glatt sjungandes tog de sig nu nerför trappan mot frukostmatsalen.”

Klänningen som Algot hittar i ett skåp var, som synes i skissen ovan, från början en sjömansklänning. Men jag fick snart trovärdighetsproblem med den. Det kändes inte sannolikt att just en sjömansklänning i precis hans storlek blivit kvarglömd i skåpet. Jag bytte därför ut den mot en enklare sommarklänning i en större storlek. Och färgen fick bli sommargul. På något sätt kändes det nu mer troligt att Algot faktiskt, kanske på lek, drog på sig den något för stora klänningen, än att han skulle ha prövat en sjömansklänning i rätt storlek.

Allt har med trovärdighet att göra, och jag är noga med den då jag skriver. Jag tänker ibland att det nog är det allra viktigaste i en text. Vad som helst kan ju egentligen få hända i en fiktiv historia, men personerna måste reagera och agera trovärdigt i förhållande till det som sker. Ett bra exempel på det är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams (Wahlströms, 1979). Huvudkaraktären Arthur Dent reagerar hela tiden mycket trovärdigt på allt det absurda han är med om – han blir irriterad, trött eller bara förvirrad av alla rymdresor till andra galaxer, bisarra utomjordingar som läser dålig poesi, osv. I Pensionat Solvändan händer inte speciellt mycket av det bisarra slaget, men trovärdigheten är ändå viktig. Kanske det viktigaste.

Förutom ett vissällskap hade jag länge gått och tänkt på att jag ville skriva in en grupp statister i något sammanhang. Och det var Kjell Höglunds fel. I låten Den svarta madonnan från plattan Kryptonit (2001) sjunger han i sjunde versen:

”Statisterna sitter runt bordet och äter

forellerna halstras på galler.

Vad är det för glädje att vinna och se

när andra förlorar och faller?”

Dessa strofer hade gett mig en sådan stark bild att jag kände att jag någon gång ville gestalta detta på något sätt. Och på Pensionat Solvändan dök de plötsligt upp en dag, till min stora glädje. De flyttade in och mycket riktigt – nog grillade de fisk på halster! De ordnar till och med en liten fest där i pensionatets trädgård för alla gästerna. En fest som får en liten, men avgörande, betydelse för handlingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s