Jag har inte drömt om att ge ut en bok

Bokdrömmar Caroline Möllesand

Man läser om debutanter som längtat hela sina liv efter den där boken.
Jag har inte gjort det.
Det känns tråkigt. Som om jag missat något.
För visst är det vackert att drömma och längta?

Jag frågar mig själv varför jag inte haft den där drömmen. Så länge jag kan minnas har jag varit en person som verkligen älskat att både läsa och skriva. Livlig fantasi har jag också välsignats med, och haft turen att få arbeta med texter av olika slag.

Så här i efterhand kan jag tycka att förutsättningarna har funnits. Det hade på något sätt varit logiskt att vilja skriva något annat. En bok till exempel.

Men jag har inte ens snuddat vid tanken eftersom jag har trott att jag inte KAN.
Det har verkat för komplicerat.

Jag har tänkt att författare måste besitta en särskild sorts intelligens som gör dem kapabla att skapa flera hundra sidor text som hänger ihop och bildar magi.
Och så uthållig och finurlig man måste vara för att lyckas paketera sina tankar så att de blir underhållande, medryckande och överraskande.

Men så dök den upp, den där slumpen.

Förra sommaren, 2019, när mitt liv var som mest frustrerande, läste jag en författarintervju med Liane Moriarty. Det var mycket med henne som var inspirerande, och jag fick ett infall:
Jag vill också lära mig skriva skönlitterärt!

Dels behövde jag något nytt att fokusera på, men jag ville också testa ifall det gick att gymnastisera igång den tröga och utmattade klumpen innanför pannbenet.

Jag hittade en skrivarkurs på distans för Jorun Modén och blev kär.
Inte i henne, men i processen att skriva.

Du som skriver vet att det är stor skillnad mellan att skriva tidningsreportage och att skriva fiktion. Jag längtade efter varje ny lektion som gav mig nya verktyg och övningar inom områden som dramaturgi, perspektiv och gestaltning.

För mig var det perfekt att kunna ägna mig åt något nytt utan att behöva träffa folk, och dessutom kunde jag göra det helt i min egen takt när jag hade tillräckligt med ork. Det var roligt att upptäcka och utforska ett område bara för nöjes skull, helt utan press.

På något sätt fick skrivandet min trötta hjärna att vakna till liv igen. Halleluja!
Nej, jag är inte religiös, men det krävs kraftord för att beskriva känslan som uppstod när jag vågade tro att jag fortfarande hade förmågan att vara kreativ.

Den första kursen varade i åtta veckor och det var givet att jag skulle haka på även kurs nummer två. Däremellan var det någon månads uppehåll och det var då jag kläckte idén till mitt skrivprojekt. Från början, och under lång tid, var det tänkt att vara just det – ett projekt att öva på och ett tidsfördriv.
Inte en bok.

Men, tänk så bra att man kan ändra sig.
För även om det har gått sakta, och ibland stått helt stilla, så har mitt manus vuxit och blivit större än jag kunde ana. Och under den processen har faktiskt något väckts till liv.
Äntligen drömmer jag också om att ge ut en bok! Bättre sent än aldrig.

Till sist:
Jag antydde i mitt första inlägg förra veckan att ni skulle få hänga med i realtid på min väg mot bokutgivning. Vissa gånger blir det genom ett helt blogginlägg och ibland, som nu, via min att göra-lista:

  1. Skriva vidare på manuset. Allt finns i huvudet, det ska ”bara” ut.
  2. Hitta en feelgoodig testläsare. Kan det vara du? Hör av dig.
  3. Välja lektör/redaktör. Så viktigt att det känns rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s