Galningar som kräks kaniner vs konformitet.

En journalist ringde i förra veckan. Det var första gången jag överhuvudtaget pratat om mig själv med en journalist. 

”Varför valde du just thrillergenren?” frågade hon.

Fan jag vet inte, ville jag svara. Det var genren som valde mig. Men det sa jag inte, jag sa något om mänskligheten som jag tyckte lät intelligent och det gjorde det antagligen för det kom med i tidningen sedan. Men jag valde verkligen inte. Lika lite har jag valt bloggenren för att skriva detta blogginlägg, men nu är jag här och då är det bara att göra det som krävs.

Jag har aldrig bloggat tidigare. Innan jag började skriva på Debutantbloggen läste jag på. Följande gäller, tydligen: 
Ett blogginlägg ska vara skrivet i första person. Tonen ska vara lättsam och blogginläggen ska följa ett givet tema. Korta meningar och korta stycken uppblandade med bilder. Ett inlägg kan med fördel innehålla praktiska råd och ska ha en tydlig sensmoral, gärna markerad i fetstil.

Det där sista skär verkligen i mig. Jag är bestämt övertygad om att berättande inte ska uppfostra. Konst överhuvudtaget ska inte uppfostra, det ska göra exakt motsatsen till det.

Jag läser mycket för barnen, och de uppfostrande böckerna är det värsta jag vet. Barndeckarna är särskilt skyldiga. Alla är typ: ”Men det är ju förbjudet att klottra!” Vilket får mig att vilja skrika anarkistiska slagord för att balansera upp situationen. Kidsen får ju inte bli quislings. Och de har ju tröttnat på Pippi, även om vi rysmyser varje gång hon vågar kasta poliserna i diket. Till och med husguden Roald Dahl gör sig skyldig till skärm-shaming, helt i onödan, berättelserna bär ju ändå. Men han är (nästan) förlåten.

Ganska många thrillerromaner för vuxna fyller i princip samma funktion, fast uppskruvad en nivå. Huvudpersonen är vit, heterosexuell, medelklass. Bovarna är avarter: psykiskt sjuka, invandrare, ibland någon psykopat från den absoluta överklassen. Offren är, fortfarande, oftast kvinnor. 

Visst finns det undantag, även lysande sådana, men tematiken är tydlig. Varken bov eller offer är som du. Eller, åtminstone inte som du bör vara. Du ska vara fin, heterosexuell, medelklass. Du ska kämpa med livspusslet. Sen i slutet åker alltid boven fast, offren är kompost, Lisbeth Salander ligger med en man och konformiteten är återställd.
Ah, suckar läsaren. Katharsis.

Det här fenomenet gör mig så innerligt deprimerad. De här böckerna säljer ju som smör. Det är konformitetskrim och nyliberala lyckosagor om små egenföretagare på pittoreska strandpromenader vars entrepenörsanda lyfter dem ur sina depressioner, helt utan läkemedel eller någonting. Och som grädde på moset lite eskapism om hundraåringar som inte är knalldementa och inte får sina blöjor vägda och inte får liggsår efter att ha blivit glömda i sin egen avföring. 

Fast nu är jag faktiskt bara avundsjuk, jag måste cykla förbi Jonas Jonassons skitstora hus varje dag på väg till jobbet, det svider. Först förbi en massgrav och sen vidare via det där huset. Tror han har sålt det. Men ändå.
Och hon med strandpromenaden bor tydligen, på fullt allvar, i ett slott. Det här med hus är som ni förstår en lite känslig fråga. En annan dag ska jag berätta om när jag fick total hybris och höll på att anlita samma arkitekt som ritat Håkan Nessers torn på Furillen, det är fortfarande lite för skämmigt.

Jag har haft en skrivcoach under hela den här processen. Det är flera andra debutantbloggare som studerat under honom, så ni som vet, ni vet. Jag snackar såklart om han med ärren. Något av det viktigaste han har gjort för mitt skrivande (och han har gjort mycket) är fått mig att tänka lite djupare kring thrillers och kriminallitteratur. Leta i ursprunget, hos Poe, Baudelaire och Artaud. Det primitiva. Ritualistiska. Kroppsliga. Djuriska. Artaud såg våldet som ett sätt att närma sig det undertryckta och instinktiva i oss alla, det där som vi nästan, men bara nästan lyckats stöta bort.

När jag själv läser är det helst konstiga böcker, om nekrofiler eller svältkonstnärer eller galningar som kräks kaniner. Det är inte för att jag är fin i kanten eller nåt. Det är bara det att de får mig att känna mig normal i jämförelse. Det är lite som att kolla på Paradise Hotel, fast på ett intellektuellt plan. Jag behöver det för att stå ut med en verklighet som är äcklig och konstig och hemsk, och jag behöver det för att stå ut med mig själv.

Lyckligtvis finns det gott om böcker för sådana som jag, även om de inte tenderar att toppa några försäljningslistor. Ganska sjukt egentligen. Är jag så konstig? Eller har ni inte bara hittat dem? Jag får nog fixa en tipslista.

Men om jag nu ska vara sån, beläst och dan. Varför skriver jag inte avantgardistisk transgressiv prosalyrik istället, det hade ju varit rimligt kan man tycka. Nix, det går inte för jag är helt enkelt inte tillräckligt bra. Tro mig, jag har försökt, det blev värdelöst. Tyvärr har delar av denna oläsliga smörja publicerats men lyckligtvis för såpass länge sedan att det nog inte går att googla fram. Ni får väl leta i Stadsbibliotekets arkiv.

Men det stora problemet är att jag får alldeles för mycket prestationsångest, jag blir helt låst, det bara går inte. Jag känner mig lika utanför i så kallade ”litterära sammanhang” som överallt annars. Jag behöver ramar, pekpinnar, struktur. Så det får bli en thriller, trots allt. Kanske finns det något högst verkligt i våldet, något djupt mänskligt i berättelser om mord, jakt och själslig rening. Även om jag inte riktigt valde det.

Själva anledningen till att berättelsen blev till var ju också det där som hände på jobbet. Men det hinner jag inte skriva om nu för att blogginlägget blir för långt, så jag får lämna er med en så kallad cliffhanger. Och det är helt okej. Jag tycker om böcker som följer en viss struktur, filmer som uppfyller mina förväntningar. Men ni som skriver, kriminallitteratur eller annat: det blir så mycket roligare om man släpper uppfostrandet och ifrågasätter konformiteten.

Se där, vilket genrekompetent blogginlägg.

Man ska för övrigt inte kasta sten i glashus.

Alla mina konstiga bilder kommer från Public Domain Review

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s