Rapport från katastrofens mitt

I dag gästbloggar Anna Widerberg här på Debutantbloggen.

Jag skulle fylla sexton år den höst då jag började utbilda mig till undersköterska. En av sommarlovets sista ljumma augustikvällar hade jag på ett brutalt sätt upptäckt att den mörklockige tonårspojke som jag förälskat mig i så besinningslöst var en opålitlig Don Juan-typ. Innan jag tog bussen till skolan den här morgonen hade jag granskat mitt ansikte noga i spegeln. Ingen av mina nya klasskamrater fick ana hur det stod till med mig. Att jag kämpade för varje andetag. Att jag hade blivit lämnad och bortvald. Att det gjorde så ont.

Läraren i svenska hette Inger. Hon märkte inte att hon hade en döende elev i klassrummet, utan placerade med gott mod ut ett antal svartvita bilder på katedern. ”Välj en bild och skriv om den”, sa hon. Eftersom jag, trots mitt usla tillstånd, redan då var en plikttrogen och ordentlig människa så gick jag fram till katedern. Jag såg min bild direkt. En ung flicka hopkrupen på golvet med ryggen mot väggen och pannan mot knäna. Precis så kände jag mig. Jag satte mig på min plats och skrev:

Ensam. Varför ska jag vara så ensam. Ensamheten är en plåga – ett tomrum. Hela mitt liv är ett tomrum som jag vandrar i. Det är stort men ändå tränger det sig på mig.

I samma takt som orden blev till på pappret släppte krampen något. Jag andades lättare. Värken i magen gick sakta över. Den dagen lärde jag mig att det svåra blir lite lättare när jag skriver om det.

När en stor katastrof slog sönder mitt liv många år senare hade jag därför ett verktyg. Det var en evig tur, annars vet jag inte hur det hade gått. Plötsligt var jag huvudperson i en tragedi fylld av kärlek, död och sorg. För första gången tvingades skriva en berättelse som jag var rädd för. En köttig historia byggd av ord som jag hämtade, ångande heta, från den där ömma platsen just bakom bröstbenet. Men trots att alltihop var fruktansvärt skrämmande så gav skrivandet ändå viss lättnad. Ensamheten blev lite lättare att stå ut med. Tomheten möjlig att utforska, en liten bit i taget. Och när jag tappade modet så läste jag breven JRR Tolkien skrev till sonen Christoffer när denne tjänstgjorde i andra världskriget:

Du är inne i en mycket stor berättelse! Jag tror att du också lider av undertryckt ”skrivande”.

Jag uppfattar, bland allt som plågar dig (en del blott fysiskt), en önskan att på något sätt uttrycka vad du känner inför det goda, onda, fagra, fula: att ägna förnuftet åt det så att det inte bara bulnar.

Jag hade en känsla av att om jag inte skrev så skulle alltihop där inuti mig bulna sig större och större och till slut skulle jag kanske explodera. Mitt skrivande i katastrofens mitt var med andra ord rent egoistiskt. Jag tog helt enkelt skärvorna från min sönderslagna verklighet och satte ihop dem till en berättelse med en början och ett slut. Först då kunde jag förstå vad det var som hade hänt mig. Kanske var det ett sätt att skapa mening i det meningslösa. Att skriva fram en ny karta istället för den som slets itu. Och kanske finns det någon där ute som kan använda min karta för att navigera i sin katastrof. Jag hoppas det.

Min debutbok heter Tiden är människornas ängel, och kom ut i december 2020. Ni hittar mig på annawiderberg.se   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s